Borta bra men hemma bäst

Om man inte väntar sig för mycket motsvarar eller överträffar resan ofta förväntningarna. Om St Peter Line och båten Anastasia finns huvudsakligen gott att säga - vänlig och artig personal, båten i överraskande fräscht skick (med undantag av de allmänna toaletterna, bara snäppet bättre än på stationen i Viborg på 1960-talet), maten OK.

Det var ju inte båtens fel att det var passkontroll också i Stockholm och Tallinn på grund av flyktingläget. En timmes köande påminde om hur det var förr i världen (och fortfarande utanför Schengen).

I Stockholm blommade körsbärsträden, noterade att en HBL-läsare varit snabb med att skicka in en liknande bild till tidningen.

Stockholms trafikverk utmärkte sig tyvärr genom att ha slut på bussbiljetterna hos två återförsäljare och i en automat när vi ville tillbaka till båten efter Abba-museet samt shopping på NK och Åhléns. Det blev många extra steg när vi letade efter biljetter - till slut var vi så trötta att vi tog vi vårt förnuft till fånga och steg på bussen utan biljetter. Det gick bra den här gången.

Tallinn var sig likt, och St Petersburg också. Infarten med båt går genom ett synnerligen sjaskigt hamnområde (och ineffektivt, på kvällen rörde sig inte en enda lyftkran så långt ögat nådde, kan inte tro att kapitalet står lika stilla i t ex Rotterdam?)

St Petersburg är nog ganska ogästvänligt, de fina flodstränderna är reserverade för biltrafik och byggnaderna bortom huvudstråken är i samma skick som under Sovjettiden. 

Att komma hem till Helsingfors och en fungerande separat passkontroll för EU-medborgare var en lättnad - och infarten till Helsingfors är från en annan planet än den till LENINGRAD (som det ännu stod i början av hamnkanalen till St Petersburg!!!)

På semester från pension och bygge

I dag bär det av på en rundresa med St Peter line. Stockholm - Tallinn - St Petersburg - Helsingfors. Enligt pessimistiska kommenterare är detta ett fartyg där personalen dansar naken på bordet för att kryssningsgästerna ska beställa mera sprit. I så fall kan man ju stiga av i Tallinn och ta mjölktågsfärjan hem.
Mera spännande är ringdansen med lågtryck och regnområden - enligt gällande prognos ska veckans enda uppehållsväder inträffa precis den dag vi besöker de ovannämnda städerna. Tro det den som vill, vi tar både paraplyer, böcker och varma kläder med.

Kadaverberget

Häromdagen var det igen dags att föra ett trafikoffer (rådjur) till Kadaverberget. Det var nog ett par månader sedan jag förde dit föregående exemplar. Skogens renhållningshjon hade gjort sitt, kvar låg bara hår och benknotor.

Jurkyrkogården

Bara lurvorna kvar

Större kadaver (hjort eller älg) måste man nog föra till Käringmossens soptipp, där finns en illaluktande plats som heter "Kaivanto" dit man får slänga eländet. En plats man helst undviker, med tillräckligt stor bakskog kan man lika bra grunda ett kadaverberg till glädje för mårdhundar, korpar och skator.

(Blogger tycks ha en spellcheck som envisas med att föreslå bårdhundar i stället för mårdhundar. Borde man skriva supikoira?)

Sisyfos

Kivenpyörittäjän kylässä

Nere i backen mot avloppet fanns en hög med stenar av den storlek Rauno bedömt att jag kan flytta med Avanten. Det tog sin tid, de var i största laget i motlutet.

Först gällde det att ordna ett avlopp för att ytvatten inte ska kunna rinna ned i borrbrunnen sen när allt är intäckt och isolerat.

Avloppsrör med tillhörande stenröse

Sedan var det tid att börja valla det jag kallade "Raunos fårahjord", dvs stenar stora som får eller kalvar.

Fårahjorden innan vallhunden ingripit

Resultatet blev nästan bättre än väntat. Nu återstår att finlira med mindre stenar, lägga in frostmattor eller styrox och sen fylla den yttre ringen med sand.

Stenringen på plats

Avantens skopa fick sej en törn under arbetet med stenarna, hydraulikslangen som vrider skopan började läcka. Gudskelov har den en snabbkoppling som stänger tillförseln av olja, så man kan gräva också utan att kunna vrida på skopan. På måndag ska jag besöka det som här hemma kallas "V-affären", dvs ett ställe i Kånala där man får hydraulik reparerad. Vartannat ord som yttras bakom disken är V-ordet. Min närmare bekantskap med folk i grävmaskinsbranschen har samtidigt öppnat mina ögon - V-ordet tycks nu bara höra till.

Ensam är stark

Hade inhandlat en brunnsring för att skydda borrbrunnen och få tillräckligt med höjd över havet för att kunna täcka in det hela på ens nästan frostfritt djup. Det blir hur som helst nödvändigt att också lägga ner en värmekabel. Brunnsringen lastades på släpvagnen med gaffeltruck, men sen var jag "on my own".

Avanten betalar sig - igen!

Ringen börjar vara på plats

Finjustering

Ringen på plats, nu gäller det bara att installera ett avlopp så att jag inte får ytvatten i brunnen. Och sedan ska det radas en ring av stenar runt hela härligheten.

Snöret

Det gäller att mäta djupet på borrbrunnen - att döma av längden på det rör jag drog upp senaste sommar (röret är nu begravet i elkabelns dike som sommarvattenledning till garaget) är det ca 65 meter som gäller, men bäst att mäta i alla fall.
För 12:95 inhandlade jag alltså en 100 meter lång härva rött spunnet snöre tillverkat av någon firma som kallade sig Pösmon - jag såg för mig en bunt självgoda svenskar som satt på nån mo och pöste av förtjusning över idioterna som köper deras snöre - som dock visade sig vara tysk. Jag vidtog alla tänkbara försiktighetsmått:

- inte öppna paketet innan det hänger på ett säkert ställe
- inte börja i fel ända

Men - när jag tog av "maggördeln" av papper visade det sig att några slingor snöre trillade ut, den viktigaste delen av förpackningen (ett slags "nippuside" som höll ihop eländet) hade på ett mirakulöst sätt missat!

Snöret i all sin glans!

Att kringgå de lösa slingorna vid uppnystandet var lättare sagt än gjort! Till slut var det bara att bryta mot regel nr 2 och börja också i fel ända. Efter en kvart föll jag till föga och tog till kniven. Snart hade jag två snören på ca 25 meter och ett på 50 meter.
Lärdomen av detta: Köp inte en härva, köp ett nystan eller en spole, eller fyra 25 meters härvor - det blir att kapa och skarva hur som helst! Och blotta namnet Pösmon borde ha varit tillräcklig varning!

Nå, till slut var det klart och en av riddarsporrarnas stödpinnar (grönmålat betongjärn) fick agera sänke. Djupet visade sig vara fyra husgrundslängder minus två meter, alltså 70 meter. En mätning med en ribba i ändan på snöret gav vid handen att vattennivån i brunnen är 15 meter under marknivån.

Djupmätarsnöret med sänke

Och varför dessa ansträngningar? Jo, det gäller att besluta hur pumpen ska dimensioneras, trefas eller belysningsström. Jag lutar åt det senare, så slipper man krångel med motorskydd etc., och det blir (kanske) lättare att stänga av eländet automatiskt via en central strömbrytare. Den som lever får se.

Stövelknekten

I ett stycke av en välväxt fura

Med tilltagande ålder går det så att man, i stället för att få en jädrans kondis av att jobba hela dagen, får jädrans ont i kroppen och det blir en plåga att kränga av sig stövlarna. Nu är problemet löst, stövlarna glider av utan ansträngning och sen är det bara att skutta in i bilen och köra till stan för att krypa ner i ett hett bad. På en kvart blir man som ny och har följande morgon glömt hur det kändes - bara att dra ut på nya äventyr eller projekt.

Hugo Hund

I sluttningen mot sjön stod en medelstor tall mitt i den nya utsikten. En del av toppen passade bra för ett kreativt projekt vid namn Hugo Hund. Hugo hade stått på pass nån vecka (utan tänder). Då kom ett par fiskare som jag brukar prata med - de kommer 5-6 gånger per sommar och fiskar nere vid forsen. "Hienon possun olet tehnyt", konstaterade de. Då förstod jag att det var lite svagt med Hugos street cred, så jag försåg honom igår med ett ordentligt tandgarnityr. Redan tidigare hade systersonens hund Nellie nog både morrat och rest ragg åt Hugo på avstånd.

Hugo Hund står nere på udden och vaktar

Ett brett leende - nu jävlar!!!

Veckan som gick

Materialet som grävdes bort från vägen måste placeras någonstans - behov fanns uppe kring avloppsbrunnen, så det var bara att fixa en bro (som fick arbetsnamnet Tilappe) som inte blev långvarig, 30 skopor med Avanten så var det klart och bron blev överflödig.

Tillfällig bro i väntan på mera grus

 Sedan kom Rauno med sammanlagt tre lass med grus, först knytnävsstora stenar och sedan lite finare (0-32mm) för vägytan. Grävskopan bredde ut och sen slätade jag ut det hela med Avanten. Grävskopan körde till vändplatsen och försvann följande dag (tisdag) mot nya äventyr.

Sista gruslasset på vägen

 Sen blev det dags att flytta fokus mot gårdsplanen och den blivande nya vägen nedåt förbi avloppsbrunnen. Kring själva brunnen är det ännu för mjukt och vått, man sjunker till halva stövelskaftet, men övre delen av backen har torkat bra så man kan röra sig där med tyngre maskineri.
Slutet av veckan gick till att gräva ett par täckdiken under den blivande gårdsplanen - några stenar stora som kalvar måste tas bort, men de kommer i sinom tid väl till pass kring borrbrunnen.

Sten på sten, i väntan på bättre användning

Sen var det dags att angripa den nya vägen. Täckdiket under gårdsplanen slutar i ett stenröse, och sen ska vattnet luras nedåt sluttningen mot parkeringsplatsen och avloppsbrunnen.

Vetenskaplig avvägning av dike

 Det hade hopat sig ganska mycket jordmassor kring de skyddade alm- och aspstammarna, men det gick bra att med Avantens grävskopa ta fram träden och anlägga en halvcirkel av stora stenar i stället för jord som låg direkt mot stammen. Erfarenheten har utvisat att en del trädslag inte tycker om att få fyllnadsjord omkring sej, en på detta sätt illa behandlad silverpil murknade på fyra år och blåste omkull.

Traktorn får testa den nymanglade parkeringsplatsen 

Nu är den nya vägen, inklusive diken och trumma under infarten till parkeringsplatsen, färdig ungefär halvvägs ner till garaget. Till Valborg har det säkert torkat så mycket att man kan börja släta ut jorden och sortera ut de värsta stenarna. Det finns orimligt mycket sten i materialet som grävdes bort under det nya huset (och vägen) men de kommer nog ännu att behövas kring sockeln etc.

 "Ja äkkiähän se siitä vihertää" - grävmaskinmannens sätt att säga "sorry, det blev inte riktigt så bra som jag hade tänkt mig"!

Täckdikning

Grus och rör på plats

Sabbaten gick i arbetets tecken. Fick rören på plats och intäckta med grus och väv (vad nu detta heter, i liten skala köps det som "juurikangas", det här kom med avloppsbrunnen och blev över). En bekant hade en gång förbättrat sin infartsväg med liknande, och när jag frågade var man får tag på sådant sade han "Nykäsen valinta i Noux" - vid den tiden pågick stora arbeten med förbättring av vägen till Solvalla!

Fin dag att jobba ute, solen sken och det var varmt och skönt. Hungern drev mig hem vid halv fyratiden, två apelsiner är inte mycket till lunch.

Allt klart i väntan på måndagens grustransport

Slutspurt för grävandet!

Första april anlände (på fullaste allvar!) glasfibertanken som ska ta hand om vårt avloppsvatten. Det var lite strul med koordineringen av tidtabeller, men Topi med grävskopan var på plats trots "muitakin kiireitä", så vi fick baljan (900 kilo) lyft från släpvagnen upp på rätt plats i väntan på installation.

"Kakibrunnen" från Raita Environment gör entré

Det ser vådligt ut men linorna ska hålla 2500 kilo

 Sedan blev det en veckas paus - på frågan hur många projekt Rauno har på gång fick jag svaret "liian monta", men trogna sina principer att inte i onödan helga sabbaten kom Rauno och Topi på lördag 9.4 för att installera kakibrunnen.

En respektablel grop för dito tank

Ännu räcker sanden......

 Arbetet löpte som smort (med lite hjälp av Claes och Avanten när sanden tog slut) och vid 13-tiden var det klart och Topi for iväg med den mindre lastbilen. Rauno stannade kvar för att fixa vägen framför garaget, som pinat oss i tiden för tjällossningen ända sedan 1951 (respektabla 65 år!!!). Jag minns när jag var på bondpermission en söndag i april 1967 och Anglian sjönk ner i modden framför garaget - bara att springa till Åbovägen för att ta bussen till stan, och sen nästa vecka tillbaka med plankor och domkraft.....Men nu ska det bli ordning på den saken också!

Vi börjar med ett dike..

Här har i tjällossningstider bildats ett enormt hål dit vi brukade slänga allt från tegelstenar till järnskrot. Min far påstod att man kunde ha slängt dit en hel järnspis också utan problem, men det blev aldrig av......

Sedan fortsätter förödelsen....

 Mitt i garagebacken hittades roten till allt ont - en tröskel av urberg, som går tvärs över vägen. Dessutom fanns ett skikt av lera längst ned, så vattnet hade ingenstans att ta vägen. Med hjälp av en djärv manöver lurade vi vattnet över till andra sidan av vägen, och med en kringgående rörelse fick vi det att rinna ned i Hemkärret.

Och vattnet tackar!

Nästa skede är att jag på söndag ska lägga ner grus och täckdiken, på måndag kommer Rauno med några lastbilslass med grövre grus för att få vägen i farbart skick igen. Trevlig weekend den som kan!

Vårtecken

Mitt i byggnadseländet en strimma av hopp?

Bygget - mars 2016 - del II

På morgonen 16.3 kom två killar från ME-perustukset och lade ut betongjärn och underliga perforerade metallremsor på underlaget som jämnats ut för grunden. Deras funktion klarnade först när jag fick se hur formarna byggdes. 

Materialet utspritt i väntan på action

Sen satte ME-gossarna sej i sin paketbil och sov ett par timmar, i väntan på den försenade lastbilen som skulle hämta gjutformarna. Betongbilarna var beställda till kl. 14.00, så jag tyckte det började bli bråttom - men killarna tog det lugnt. Bilen kom omsider och på nolltid hade de byggt hela formen och fått in betongjärn och styrox.

Bilen med gjutformarna äntligen på plats!

Det var ett nöje att se de två jobba - inte en enda onödig rörelse, full fart hela tiden och om den ena behövde hjälp hade den andra ögon i ryggen och ställde upp direkt, utan uppmaning. Allt blev klart i tid och sedan kunde själva gjutandet börja. Betongbilen med snabel stod med nosens mot bygget, och dens kollega backade sista biten för att pumpa över betong till snabelbilen.

Snabelbilen i full gång

Parallellt med gjutningen murade den ena killen socklar för kakelugn i vardagsrummet och ev. kamin i verkstaden. Det gick inte riktigt som på Strömsö - det blev en extra resa till K-Rauta efter mera material.

Påfyllning

Ett litet problem till på slutet - det fattades en kubikmeter betong så det gällde att beställa en tredje bil. Den kom backande sista 400 metrarna för den hade fått höra att det var lite trångt om saligheten på tomten. men hur som helst, klockan fem var allt klart!

Gjutningen på slutrakan

Lägg märke till järnen som håller ihop formarna - det var deras "kolleger" som låg färdigt utbredda i väntan på resten. Det gick blixtsnabbt jämfört med forna tiders formar av bräder!
Och klockan elva följande morgon var formarna borttagna, betongen hård och allt klart.

Fyllandet av sockeln i full gång

Sedan flyttade fokus till avloppet. Samtidigt lade vi ned ett extra vattenledningsrör, för att kommande generationer inte ska behöva gräva upp hela gården OM det någon gång kommer kommunalteknik.

Raunos två hjälpredor rullar ut vattenledning och rör för elkabel i avloppsdiket

Själva avloppstanken lät ännu vänta på sig, beställningen kunde göras först när vi grävt en provgrop för att bedöma storleken på tanken. Det visade sig att 16 kubikmeter ryms bra, men påsken råddade till leveranstiden, som annars skulle ha varit två veckor. Nu är det inte bråttom, alla stora grustransporter är gjorda medan vägen ännu var i skick och det är sex veckor tills husmaterialet kommer vecka 20. (som börjar 16.5)

Som slutkläm för mars måste noteras en skamlös tur med vädret - en veckas köldknäpp precis när det behövdes för att vägen skulle tåla transporterna, och sedan vackert väder i alla kritiska arbetsskeden. Hur Rauno nu ska få bort den stora grävskopan är ett kapitel för sig, den behövs ännu för avloppet, sen för den vänta tills vägen torkat eller ta sig för egen maskin till vattenverket.