Pärlor för svin

Mellan verserna (alltså byggandet) hade hjortarna och rådjuren klämt i sig årets första havretunna (200 liter, ca 100 kilo). En kväll när jag i mörkret körde hem från bygget sprang 6 hjortar och 4 rådjur över vägen vid foderautomaten, så det finns gott om havrekonsumenter. Igår skulle jag fylla på automaten, och tänkte att det går snabbare att rulla en tunna 30 meter än att köra hem efter traktorn.

Genvägar är ofta senvägar.



Tunnan slet sig i backen och skenade iväg. Naturligtvis trillade locket av och en del av gudslånet rann ut på vägen innan jag hann springa ifatt eländet. Några hinkar havre lyckades jag skopa upp igen utan att få med alltför mycket sand (inte bra för djurens tänder!) så förlusten var inte så stor. Det blir att ta till traktorn nästa gång.

Men nötskrikorna tackar.

Pessimisti ei pety

Mycket riktigt gick det så, att rörmokarna ingalunda uppenbarade sig på måndag. Men på onsdag var de på plats, i likhet med elektrikerna, och på fredag eftermiddag var huset försett med både belysning och varmvatten. Under "väntans tider" hann jag installera de återstående dörrarna, innertaken i våtutrymmena samt alla golvlister, så nu fattas egentligen bara WC- skålarna (murarna måste först kakla (HA - ett nytt ord härlett ur "laatoittaa", men spellchecken tycks gilla det) lådorna bakom byttorna, och sen får rörläggarna komma med sitt sista bidrag.

Jordvärmepumpens installationspaket är ett underverk av kopparrör, kranar och expansionskärl med mera, jag är glad att jag inte behöver begripa systemet i sin helhet, det räcker att kunna knapra lite på en kontrollpanel.







Det kommer att bli en intressant utmaning att kapsla in eländet i något slags skåp som döljer det värsta men samtidigt går att öppna för service etc.. I andra ändan av rummet finns ventilationsmaskineriet, som desslikes ska kapslas in - dessutom tar det mera plats än 60 cm, så speciellt dörren kommer att bli ett intressant kapitel.



Golvvärmen styrs av två uppsättningar skåp med ventiler som antas lyda termostaterna, av vilka en finns i varje rum.
Efter en liten stund ser det ut som på bilden, när jag jobbat med att kapsla in skåpet i tamburen - rörläggarna hade lite slarvat där rören kommer upp ur betongplattan, så det gick inte att direkt använda det medföljande plåtskåpet, utan jag måste först bygga en extra ram runt eländet.
När elektriker och rörmokare samtidigt råddade minst lika mycket i övriga ändor av huset blev det en hel del att städa - igen.

Skrämselpropaganda?

I söndagens HBL fick vi igen en dos klimatpropaganda. Peter Buchert förnekar sig inte - han plockar de negativa russinen ur kakan för att "bevisa" att forskarna har rätt. Jag förnekar mej inte heller - jag plockar positiva russin. Men det borde höra till god journalistik att sätta saker in i ett större sammanhang, tar man upp det minskade istäcket i Arktis borde man inte glömma att det går bra för Antarktis. Påstår man att ökade skogsbränder i USA beror på den globala uppvärmningen är man ute på hal is (det stämmer säkert att det brinner mera när det är torrt, och det har varit torrt länge i västra USA, men det är inte första gången).
Och jämför man isen i Arktis eller glaciärerna i Anderna med läget för 40 år sedan vore det kanske rätt att påminna de yngre läsarna om att forskarna på 70-talet yrade om att vi var på väg mot en ny istid.

Låt oss alltså se på saken i ett lite längre perspektiv. Nedan finns temperaturkurvorna för Sodankylä och Kaisaniemi sedan början av 1900-talet. Skalan är lite otydlig, den misstänksamme inbillar sig genast att det är för att dölja det faktum att temperaturstegringen 1910-1940 var betydligt snabbare och större än den på 80-90-talet, men inte ska vi tro på konspirationsteorier.



Vi hade nöjet att besöka Grönland år 2011, bland annat Ilulissat, där den stora isbergsfabriken finns, i en fjord som samlar isberg från en kalvande glaciär, för att sedan mata ut dem i Nordatlanten när de lyckas ta sig över en tröskel i mynningen av fjorden. Det här rann mig i hågen när jag stötte på en färsk dansk statistik över temperaturen på Grönland 1873 - 2015.






Vi var i Ilulissat vid midsommartiden, det var tidvis över 20 grader och barnen vadade omkring i isvattnet vid stranden. Nedan finns kurvan med årstemperaturer sedan 1870-talet. Med undantag av 2010 (som fick alla domedagsprofeter att dregla av förtjusning) är det ingenting speciellt med de senaste årens medeltal - det var likadant för 70 år sedan. Tänk vilket oväsen om global uppvärmning
vi skulle ha fått om vi på den tiden haft ett forskarsamfund som är beroende av anslag för att forska i människans roll i klimatet.




I Ilulissat finns ingen asfalt eller stenhus, så observationerna torde vara ganska jämförbara över hela 140-årsperioden. Lägg märke till ökningen ca 1890-1950.

Ingenting nytt under solen, alltså. Men det blir inga sensationsreportage men många "klickar" om man bryr sig om att sätta in saker i ett längre perspektiv.

Och varje generation måste väl unnas sina katastrofhot, annars blir det tråkigt.

Summa summarum: Det har blivit varmare, männsikan påverkar säkert klimatet i någon mån, men det mesta har man sett förut. Och det var för jävligt under den såkallade lilla istiden för 200-300 år sedan, den vill vi helst inte ha tillbaka.

Men HBL skulle nog gärna kunna skärpa sig lite, det finns ganska mycket nya forskningsresultat om bland annat solens roll i klimatsammanhang.

Kaos på bygget

Slutspurten närmar sig. Som väntat dök rörmokarna upp tre dagar senare än utlovat, på torsdag eftermiddag. Elektrikerna hade kommit redan på morgonen, också de tre dar försenade.
 "Pessimisti ei pety".
Utan ett antal ilskna telefonsamtal skulle de inte ha kommit överhuvudtaget. Kastellis koncept "viittä vaille valmis" skjuter över ett odefinierat ansvar på beställaren, och då det är Kastellis systerbolag Terawatti som sköter VVS och elektriska installationer är det bäddat för problem - det är olika avdelningar och olika arbetsledare, som inte kommunicerar sinsemellan, samtidigt som de är överbokade och försöker undvika att svara i sina telefoner, eftersom de mycket väl vet att det är rasande kunder i andra ändan av linjen.
Nå, nu är det mesta av eljobbet klart, och vatten och jordvärme borde fås påkopplade på måndag (OM jordvärmepumpen infinner sig i tid, "någon" hade glömt att beställa den).
 Det var rätt virrigt på fredag, två rörmokare och två elektriker sprang om varandra och bredde ut sina grejor på alla lediga ytor, samtidigt som mannen från Puustelli kom med de två felande köksskåpsdörrarna och undertecknad löste små kriser på olika håll - det inträffade ganska många små överraskningar eftersom värmepumpen behöver mera plats än planerat, några kontakter fattades eller var på fel ställe, den fina bideduschens styranordning kräver att en låda amputeras lite, elektrikerna behövde en stump betongjärn (fanns i form av grönmålad blomkäpp i rabatten med riddarsporrar) för att penetrera takisoleringen eftersom värmepumpens förbisedda jordledning skulle dras till elskåpet i andra ändan av huset....
Efter lördagens resultatlösa älgjakt tog jag en sväng till bygget för att jobba med taket i tvättrummet. Sågade lite takpanel och testade hur det går att såga till hålen för spottarna (av spotlights, inte god svenska!). Efter ett par skott började spikpistolen väsa ut tryckluft. Detta var exemplar numro två från varuhuset Hongkong - den första fick jag utbytt efter ett haveri för två veckor sedan., trots att kvittot saknades.
Utmärkt service igen - nu köpte jag en mot löfte att få returnera den om jag får den andra att fungera.
Återstår att se, eventuellt är det bara ett par skruvar som behöver justeras, jag hade förstås tappat bort bruksanvisningen, men fick en ny med den nya nitpistolen. RTFM = Read The F...... Manual!
Med hänsyn till att apparaten kostar 39 ege är det prima service!

Älgjakt igen på söndag, sedan lite byggande och sömn inför den nya veckans utmaningar.

Osynlig?

Vi inledde älgjakten på söndag, utan resultat. Hjortar fanns det gott om, men de klarade sig den här gången, medan älgarna tydligen höll till på annat håll.
Jag gick i drevet som vanligt, och råkade passera en järpe som tryckte och trodde sig vara osynlig. Gott om tid att ta fram telefonen och knäppa en bild på två meters avstånd. Sen gick jag vidare och lät järpen behålla sin villfarelse.

Fixeringsbild med tryckande järpe

Någondera dottern (den äldre tror jag) utbrast "Oj, vad den klämmer" när hon fick se en vit hare som låg och tryckte på en plöjd, svart åker. Rätt tänkt men fel - men vackert så av en femåring. I den åldern är det ingen skillnad på trycka och klämma.

Höst i Gräsviken

Solnedgången förstärker almens färger

Man kanske inte vill veta vad som egentligen färgar vattnet grönt i kanalen?

Skenhelighet eller opportunism?

När Bengt Holmström fick Nobelpriset var oppositionens politiker (dessvärre med SFP i spetsen) inte sena att citera honom och (igen) fördöma nedskärningarna i anslagen för utbildning (de kanske har rätt, men mycket beror på var och hur man karvar).

Men när får vi höra SFP fördöma företagsstöd och förstenade arbetsmarknadsstrukturer? Också här hade nobelpristagaren åsikter,  men varje parti plockar sina egna russin ur kakan, medan ingen ser på helhetsbilden.

Med min begränsade erfarenhet från börsbolag inom skogsindustrin kan jag bara säga att det första en ingenjör med ansvar för produktutveckling förväntas besluta då ett projekt inleds är: "och så ska xxx kolla om vi kan få fyrk från Tekes". Månne inte företag i andra branscher fungerar lika. Det var nog inte det som ursprungligen var meningen, men folk lär sig fort att missbruka systemet.

Redan de gamla grekerna...

Nå inte grekerna eller romarna, men Georg Henrik von Wright. Jag kunde inte undgå att tänka på vårt arma Finland (eller Europa) när jag läste detta:

"En kultur bryter samman när ledarna inte längre är vuxna sin uppgift; till exempel när de styrande i de grekiska stadsstaterna efter perserkrigen i stället för att enas ..... inlät sig på de fruktlösa striderna om hegemonin." En dylik självutfärdad inkompetensförklaring kan inte undgå att störa förhållandet mellan de styrande och folket (min kursivering). Den sociala enheten går förlorad".

Det här borde kanske herrar som Sture Fjäder och Antti Palola fundera på i stället för att strida om hegemonin inom facket - eller regering och opposition som käftas utan att ens ha sina perserkrig bakom sig, eller EU:s ledare, eller FN:s säkerhetsråd som inte får bukt med situationen i Syrien.

Jag ångrar djupt mitt köksbordsfilosoferande för några år sedan, då den så kallade arabvåren började i Tunisien. Jag tyckte då att det hela börjat i fel ända, och sade att de borde ha börjat i Syrien, där den värsta banditregimen sitter.

Jag minns min chef (under de sista arbetsåren) som sade att Syrien är det finaste landet i Mellanöstern (bortsett från regimen).

Det finns alla möjliga förklaringar till det som hänt under de senaste åren - men månne inte den viktigaste orsaken är att befolkningen vuxit för mycket. På 60-talet hade Syrien ca 5 miljoner invånare, nu är de 25 miljoner! Den som griper till svärd skall med svärd förgås, och det är omöjligt att avgöra "vem som började", men inte har vi någon glädje av ett FN som inte kan ta i när en regering bombar sina egna (civila) landsmän.

Och inte blir det bättre av att blogga om saken heller, mutta tulipahan edes sanottua!

P.S. Uppdatering efter halv nians TV-nyheter: Det ser i alla fall ut som om världens makthavare skulle ha tagit sitt förnuft till fånga - samtalen om vapenvila dras igång på nytt!

95%

På bygget är allt i skedet "95% färdigt". Det här är ett läge som kan räcka åratal om man inte lägger manken till. I Holland var det ofta i det här skedet nödvändigt att hota leverantörer och donare med polis och jurister, annars hände ingenting. "The Dutch touch" kallade hustrun detta fenomen.

I mitt fall är de sista 5 procenten mest avhängiga av mej själv - sen när elektriker och rörmokare förhoppningsvis anlänt måndag 17.10.  Sen ska det bara räcka två (2) dagar så är huset "alive and kicking". Min andel består nu av innerdörrar, golvlister och badrumsskåp/garderober samt bastupanel och -lave. Innertaken, taklisterna, fönsterlisterna och golvlaminatet har jag fått på plats, och våtutrymmena är klara för att ta emot rörmokarna.

Ytterdörren anlände på fredag och jag fick den installerad på egen hand trots att den vägde "kilo-kilo" (ett uttryck myntat av något av barnen när det (hen?) knappt lärt sig tala).

Dörren i sitt paket, färdig att rullas på en stump dräneringsrör

Dörren på väg in, först ska den temporära diton avlägsnas

Och nu HIII-OPP!

och SCHLÄDÄPPS!, där sitter den!

Nu fattas bara foderbräderna, de är redan målade och tillsågade, men får vänta till måndag. När det klarnade att installationen av dörren inte hörde till huspaketet sade muraren: "No, siinä sulla on päivän duuni". Och rätt fick han.

Mot bättre vetande har jag använt min cirkelsåg till att kapa golvlaminatplankorna ("Härter als Holz"). Mycket riktigt är sågklingan nu så sliten att den mera värmer än sågar. En ny är anskaffad och ska installeras first thing Monday morning för det är inte roligt att såga 45 graders vinklar på golvlisterna med bara värme. 

Det finns firmor som slipar cirkelsågens klinga, men den närmaste lär ligga i Lojo. Lättare att köpa en ny klinga och sen "nån gång" eventuellt låta slipa den utslitna. Också en pensionär har ett visst pris på sin tid!

Ledsam epilog för hästarna

Tyvärr hade det gått som jag anade när de förrymda ridhästarna inte hittades trots stort sökpådrag. Efter besöket på min gräsmatta hade de fortsatt rakt mot Kvarnträsket och sjunkit ner i gungflyet på norra stranden, bara några hundra meter från Römåla. Platsen är sådan att de knappast kunde ha räddats ens om de hittats genast.
I går tog det tre timmar med fem man, vinschar, släpvagn, mönkijä och en såkallad "järnhäst" (ett litet larvfotsfordon) att få upp hästarna ur kärret och iväg på sin sista resa. Kompetensen och materialet kom från Esbo FBK.

Bilder publicerar jag inte, det är illa nog som det är. Synd om både hästar, ryttare och ägare.

Om djurens liv och leverne

På söndag blev det igen utryckning till Kadaverberget. En "peura" hade kolliderat med en bil på det jag kallar Åbovägen (numera Nupurinväylä) och blivit avlivad av polisen i en trädgård vid Vanhatie 5, alldeles i mina hemknutar. Det är alltid osäkert vad polisen menar med "peura", om det verkligen är en vitsvanshjort behövs det släpvagn och helst vinsch (om man är ensam). Jag körde rakt till Vanhatie 5 och det visade sig vara ett litet rådjur - årets kalv eller ett smaldjur från i fjol, jag var lite osäker när det inte fanns något att jämföra med. Ruff in med den i bakluckan  och sen med mönkijän till Kadaverberget.
I kurvan vid Schwarzwald (en granplantering döpt av min optimistiska far) stod ett rådjur med tvillingkalvar (jo jag vet att de heter get och kid men det låter så torvigt) och beskådade kadavertransporten. Jag stannade på 15 meters avstånd men de bara glodde. När jag sa att det var barnförbjudet fick de fart.
Men nu visste jag att det var en kalv jag bogserade.

Jag tror vi inte kan lära polisen att skilja på hjortar och rådjur, men kanske de kunde lära sig att rapportera "takakonttieläin" eller "peräkärryeläin"?

På söndag kväll kom det bud att två ridhästar rymt (i full uniform med sadlar och allt) vid vattenverket och sökt sig in i Römålaskogen.

När jag kom ut till bygget i morse var det full trafik - två bilar på gården och en tredje arriverade strax före mej, och tre damer i gula västar fnattade omkring. Jag var skamlös nog att påpeka att man brukar presentera sin när man parkerar på någons gårdsplan, för jag blev lite arg när jag såg att hästuslingarna hade tagit ett ärevarv runt huset på min nysådda gräsmatta, och fått göra en ordentlig tvärnit vid knuten för att inte rutscha ner för branten mot forsen. Dessutom hade de lämnat sitt visitkort på backen. Nå, nu växer vinbärsbuskarna bättre.

Vi (alltså hästdamerna och jag) skildes trots allt som vänner. När jag körde hemåt vid fyratiden stod ett par främmande bilar ännu vid vägkanten vid vattenverket, så kakarna hade tydligen inte ännu blivit infångade.

Mycket händer här i trakten!

Jag har använt mycket tid i mina dar på att försöka få reda på varifrån ordet "kaakki" härstammar, men utan resultat. Jag såg en gång ett fragment av en film där språket var mig totalt obekant (polska, tjeckiska, ungerska, slovenska....?). När filmens hästar rymde vaknade de skäggiga hjältarna vid lägerelden upp och skrek något som lät som "kaak, kaak". Jag har sedermera intervjuat alla mina arbetskamrater från länder som talar för mej obekanta slaviska/östeuropeiska språk, men det här med kaakki är fortfarande ett olöst mysterium. Man kan ju föreställa sig att finska soldater i tsarens arme eller i Gardesbataljonen kan ha plockat upp ordet var som helst mellan Tjetjenien och Polen.

Det är bra att ha saker att fundera på!

Ansiktet i månen och andra funderingar.

För någon tid sedan läste jag i HBL en recension av Fredrik Långs essä/bok/doktorsavhandling? med namnet Ansiktet i månen. Den verkade intressant så det var bara att ställa sig i bibliotekets kö. Vårt bibliotekssystem (Helmet) är en fantastisk inrättning, bara att gå in på nätet och beställa, sen kommer boken till Busholmens bibliotek - ibland kan kön förstås vara så lång att man glömt hela beställningen, men då är e-postmeddelandet en desto gladare överraskning.
Boken kom och visade sig vara mycket läsvärd. Tyvärr innehöll den av nödtvång också en hel del filosofitermer så det gällde att ha iPaden i högsta hugg hela tiden för att googla fram definitionen på vidriga ord som ontologi (om varandets natur - definitionen lika obegriplig som ordet) eller epistemologi (kunskapslära, helt begripligt). Tidvis var det som att läsa de värsta betraktelserna i Nya Argus.
Men bortsett från detta problem fick jag nya perspektiv på vår kultur och inflytandet från judendomen och Hellas, precis som recensionen utlovat. Att delar av texten varit i säck före den kom i påse klarnade när det gick som det brukar - det ena ledde till det andra. Lång hänvisade bl a till Der Untergang des Abendlandes som han ursprungligen stiftat bekantskap med genom en essä av Georg Henrik von Wright. Det lät som intressanta funderingar, men jag beslöt att inte gå rakt på Spengler, (som säkert går över min horisont) utan ta samma genväg som Lång - alltså beställde jag von Wrights Att förstå sin samtid.
Det är ett nöje att läsa texter om filosofi som är skrivna på ren svenska (eller innan det blev nödvändigt att svänga sig med termer som t ex narrativ i stället för berättelse). Jag har inte kommit till essän Spengler och Toynbee ännu, för jag tuggar på ett kapitel om Dostojevskij. Jag har i min gröna ungdom nog läst bl a Brott och straff  men behållningen var ungefär att Raskolnikov var en skurk som med yxa slog ihjäl en kärring för att visa för sig själv att han var kova jätkä.
 Att någon kan få ut så mycket av läsande mellan raderna som von Wright - och uttrycka det på kristallklar prosa - upphör inte att förvåna, samtidigt som man allt tydligare inser sin egen begränsning.