Jul ute och inne

Julen firades utan större åthävor i det nya huset - inofficiellt, för slutgranskningen återstår. Idag inväntar jag en mätning av husets täthet, har ingen aning om varför den behövs, förmodligen något med energiklassificering? Jag får lov att fråga byggnadsgranskaren sen när han kommer, nån gång i början av nästa år.

Julen till ära drog jag igång också den foderautomat som syns från vardagsrumsfönstret, och köpte ett par kilo äpplen så att kräken skulle få lite julstämning. Mycket riktigt hittade de serveringen på själva julaftonen och käkade snällt upp äpplena.



Inomhus har vi både gran, amaryllis och julstjärnor. Granen och julstjärnorna är ganska mediokra, men amaryllisen förtjänar att visas.



Täthetskonsulten kommer klockan 9, och en timme senare kommer kusinen med taxen Miina för att låta rådjuren springa av sig julfläsket. För formens skull tar jag väl nog bössan med ut i skogen - alla andra får bli i fred, men här har synats ett rådjur som haltar omkring på tre ben, kanske resultat av nån trafikskada?

I min ungdom fick jag till julen av min far en ask så kallade pennispatroner till mitt miniatyrgevär, åtföljd av  följande minnesvärda vers:

När julefriden tagit slut
ropar man GE ELD och SKJUT
kråkor, råttor, även möss
får av livet ta ajöss!

Black and White

.....eller "Pudeln Putte skulle gärna vilja stifta närmare bekantskap men Svanen Svante, men vattnet
 skiljer dem åt". Bildkvaliteten kunde gärna vara bättre, men utan sol blir det vad det blir.

Julgranstraumat

Ju större urval, desto svårare att välja julgran! Jag minns att min far i tiden måste bära hem både en och två julgranar innan alla kriterierna var mötta - den skulle vara jämn, tät, ha stadiga grenar, helst vara en topp från ett stort träd.... (I min barndom skulle det hängas äpplen i granen, och med levande ljus var det bäst att grenarna inte vinglade hur som helst!).

Nu får jag välja själv, men det gör inte saken så mycket lättare. Erfarenheten har dock lärt mig att också det hemskaste monster kan friseras och trimmas som en pudel, och i värsta fall kan man ympa in grenar genom att borra hål i stammen på de kalaste ställena. Dessutom känns hela julen allt mindre viktig med åren, vi har blivit så vana vid att vara bortresta.

Men i år är det nytt hus som gäller, och då ska det vara julgran också. Så ut i skogen med friskt mod, under förmiddagens jakt hade jag spanat in några lämpliga kandidater.





Julgransprydnader, tomtar och halmbockar hade ju mött samma öde som Gävlebocken, så det var bara att börja skaffa nya grejer, inklusive julgransfot. Smaken är som baken, men jag måste säga att juldekorationerna inte blivit smakfullare med åren! Det man inte hittar hos Clas Olsson hoppas jag komma över i något stånd på Senatstorget i morgon.

En vecka blev två....

..nej, inte semestern men väl pausen i bloggandet.

Malta är en intressant men numera ytterst trångbodd ö, med trevliga ortnamn som Mgarr, Birkirkara eller Marsaxlokk. Språket (malti) är en sorts arabiska, skrivet med latinska bokstäver, med en hel del igenkännliga ord lånade från italienska, franska, spanska och engelska - för att nu nämna en del av de erövrare som satt sin prägel på ön. Det vanligaste tillnamnet är Borg - om av normandiska eller tyska förfäder är och förblir mig obekant.

Senast jag besökte ön (för minst 30 år sedan) var trafikljusen i Valletta avstängda för att trafiken på så sätt löpte bättre, bussarna var antika och målade enligt arabisk (eller allmän Mellanöstern?) modell i alla himmelens färger, och på vägen västerut fanns ett slags semesterbyar bestående av paketbilskadaver monterade på grunder av betong, vackert målade och med gardiner i fönstren. Urinvånarna kändes igen på kroppsbyggnaden - grovt byggda, kortväxta och nästan lika breda som långa (hoppas jag inte nu blir anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp!). Av detta fanns intet kvar. Det har väl gått för malteserna som för guancherna på Kanarieöarna, de har i rask takt assimilerats av alla sorters invandrare. En och annan typisk representant kunde man se, men de drunknar i den ökande övervikten som är oberoende av ursprung.

Lite tradition finns kvar i båtarnas färger, blått, gult, rött, grönt och vitt, alla med sin egen betydelse.







Vädret var omväxlande, ett par dar mulet, dito regn, och tre dar solsken. Eftersom vi var på semester från byggandet och hade bokat alla tänkbara utfärder var vädret en bisak, på det hela taget en mycket trevlig resa. Nedan utsikten från hotellets balkong, inklusive typiskt väder.




En av de "stora" sevärdheterna finns på grannön Gozo, se bilden nedan.



Och sedan ett nytt ord. Sädesärlan har i vårt hushåll kallats antingen "Vippis" (av det inofficiella "vippstjärt") eller "Västis" av "västäräkki", men den kommer hädanefter att också kunna kallas Zakak. Zakak Abjad är malti för white wagtail (Abjad betyder vit, zakak förhoppningsvis vippstjärt!). Hur som helst är detta äntligen en upprättelse för sonen, som för över 30 år sedan kallade sädesärlan för vippstjärt - för det hade han lärt sig av sina föräldrar - men fick höra att det inte var rätt. Detta skedde i Bemböle skola, som numera (igen) är utrotningshotad.

Men britter och malteser vet minsann hur man ska namnge fåglar!




Mina kunskaper i malti grundar sig på noggrann jämförelse av planscher på engelska och malti - X'inhu betyder ungefär Vadåfören?.

Så det så.

Veckan har fyllts av inredning och administration, men idag blev det tid att ta en sväng i skogen. Taxen Miina satte fart på rådjuren och fyra gubbar fick njuta av drevet i vintersolen - alla hade roligt och rådjuren avgick med segern i den intellektuella kraftmätningen där gubbarna upprepade gånger smugit sig till fel ställen.

Nu blir det julefrid för både rådjur, taxar, gubbar och byggare!

Om säckar kunde tala....

.....skulle kaffesäckarna, som kommit från Nicaragua och Peru till vår kalla Nord för att frakta havre åt hjortar och rådjur, nog ha ett och annat att berätta!

Umgänget med djuren har sina sidor - häromkvällen var det igen dags att rycka ut för att bärga en hjort (kalv?, svårt att avgöra utan något att jämföra med) från Ring III på ett av de vanliga ställena. Det var tät trafik och trångt, och djuret var i största laget för en ensam gubbe, men till slut fick jag upp den i släpvagnen, så att säga en halva i sänder.

Jag fick lov att parkera djuret bredvid vägen därhemma i väntan på slutlig transport till Kadaverberget, och nattens lilla snöfall åstadkom en ganska fin "grottmålning".



På byggnadsfronten inte mycket nytt, de allra sistaste jobben blev klara igår, dvs fönsterglaset mellan tvättrummet och grovköket, samt tapetseringen av Snyrtingen (det är vad WC heter på isländska, ett fint ord som fått fotfäste i familjen).

Nu bär det av till Malta på en vecka, få se vad slags maltesiska ord vi kan lägga till vokabulären efter resan.

Förr brukade hustrun tycka att jag måste luras att resa på semester från pensionen - nu blir det (välförtjänt?) semester från både pension, byggen och älgjakt!

Sur gubbes tyckande

Det är, tycker jag, beklämmande att följa med medias patetiska flåsande om hur vår statsminister, kantänka, har försökt begränsa yttrandefriheten. Lika beklämmande är det att höra oppositionens självgoda tyckande om Terrafames pipo eller Sipiläs släktingars bolags business.

Samtidigt tycker jag att Sipilä betett sig lite dumt, men att mediapådraget inte står i rimlig proportion till det tillsvidare obevisade eventuella brottet mot god sed.

Det finns viktigare problem för både media och opposition att syssla med.

P.S. Guggenheimprojektet skulle gärna ha fått bli godkänt, det rödgröna beslutet är i mitt tycke en dålig signal till omvärlden. Men det finns kanske nån fin rödgrön plan för parkeringsplatsen.

P.P.S. Men bra att Trumpen blev vald, får hoppas han skakar om klimathysterikerna och låter de talrika alternativa teorierna få en hederlig vetenskaplig chans att synas i sömmarna. Sen får man se vem som har rätt, det får framtiden utvisa.

Abstinensbesvär?

Vad ska du göra sen när huset är färdigt, undrade svågern för en tid sedan. En bra fråga, men jag hoppas kunna sysselsätta mig själv också framgent, och kanske inte bara med "pakkopulla" - byggandet började onekligen behäftas med en viss träsmak mot slutet!

Med facit i handen kan konstateras att jag sedan starten i början av mars har använt över 1600 timmar på att gräva, städa, måla och snickra. Med illa dold tillfredställelse kunde jag svara "minä" när min ansvarige byggmästare frågade "kuka sinulle on nämä listoitukset tehnyt?". "On muuten sairaan siistit", konstaterade han.

Jag tog mod till mig och räknade ihop summorna i mitt röda häfte, plus det jag vet att ännu kommer att gå till de ansvariga byggmästarna (VVS och själva bygget). Summan blev 97% av det jag ursprungligen gissat/uppskattat, men gissningen underlättades av att själva huspaketet (inklusive jordvärmesystemet) utgjorde 2/3 av slutsumman.

Nu återstår slutgranskningar av VVS och hela bygget. Byråkratin är fruktansvärd, och jag brukar bli nervös och stressad av saker jag inte själv kan påverka. Jag konstaterade vid genomgång av checklistan att jag inte har (och inte tänker installera!) en belyst husnummerskylt, och att räcke saknas i bastun om jag vill dyka från laven ner på bastuugnen.

Men något köttben ska man väl lämna åt granskaren, annars kanske han hittar några verkliga problem!

Vidare kommentarer om byråkratin tänkte jag spara tills alla papper är stämplade och förhoppningsvis godkända. Bäst att inte i förväg bli anklagad för missfirmelse av tjänsteman!

Naisen logiikka

..hette ett populärt TV-program i slutet av förra seklet. När jag äntligen fått elektriciteten påkopplad blev det dags att testa de olika manickerna i köket. Diskmaskinen och mikron återstår, men induktionsspisen blev stötesten numro 1. Jag hade följt principen att endast det bästa är gott nog (i min ålder är varje manick man skaffar troligen den sista i det här livet) och den fina spisen hade en knabyl (enligt bruksanvisningen en stark magnet) som ska placeras på ett bestämt ställe för att sedan flyttas eller vridas för uppnående av olika effekter.

Ja kissan viikset.....

Bruksanvisningen var fylld av varningar och ovidkommande fikonspråk, men på den enda bilden saknades flera viktiga detaljer. Bara att pröva sig fram, alltså. Platsen där knabylen skulle placeras hade ett namn, men visades inte i bruksanvisningen. Nå, den hittades men knabylen ville inte (ni vet hur det är när man försöker förena två magneter......).
Ett samtal till säljaren ledde till att en ny knabyl kom på posten (de hade ändrat polariteten i magneten på den nyaste modellen....)

Men den nya var likadan, ville inte hållas där den skulle.

Äntligen gick det upp ett ljus för bloggaren - knappfan skulle inte vila på sin platta sida av metall, utan uppochned (enligt miehen logiikka!). Och hast Du mir gesehen, vips började spisen samarbeta.

Knabylen placerad enligt miehen logiikka

Knabylen placerad enligt naisen logiikka

Under tiden har  kyl/frysskåpet fått visa framfötterna genom att gå en gång i timmen, en kvart i taget, med ett kraftigt resonansbrummande som speciellt i rummet bakom väggen är nog för att väcka de döda! 

Leverantören (Puustelli) kommer småningom att återvända till bygget för att kolla om kylskåpet är rätt installerat/inbyggt. Jag hoppas att AEG i detta fall INTE betyder Aufpacken/Einpacken/Gutschrift, men det är möjligt att brummet inte är ett fel utan en egenskap. Hur som helst kommer det kyl/frysskåpet inte att bli långvarigt i vårt nya hem!

I stridens hetta händer ett och annat, apropå kylskåp. Med 16 kilo älgkött och en hjortkalv "in the pipeline" fick jag bråttom och begav mig till en välkänd gigantisk affär för att köpa en frysbox av lämplig dimension för att placeras i grovköket (Rummet för Skötsel av Hemmets Utensilier). I gott sällskap av min bättre hälft valde jag ett lämpligt skåp och övertalade försäljaren att avstå från sitt demo-exemplar, jag hade ju bråttom och lagret var tomt!

Ett par dar senare skulle en del kött in i frysen - på med strömmen och upp med dörren! Då visade det sig att jag inhandlat ett kylskåp till - Jääkaappi/Pakastin hade det säkert kallat sig, men det gäller att vara noga med hur man läser!

Slutet gott, allting gott. Affären tog skåpet tillbaka, köttet är utdelat åt döttrar och nära släktingar, en ny frys är beställd och bloggaren har (igen, kanske) blivit lite klokare.

Bättre sent än aldrig.

Idag kom det vatten ur kranarna på morgonen, men inte på eftermiddagen. Det här är inte sant, tänkte jag. Sen kom jag ihåg "Take home-Messaget" från en kurs jag gick för 40 år sedan:

Mikä, jos mikään, erottaa virhetilanteen siitä, kun kaikki vielä oli kunnossa?

ELEKTRIKERNA hade dagen innan installerat två felande kablar! I samma veva hade de stängt av alla omarkerade säkringar (5 st.) i tron att det inte fanns något viktigt i andra ändan. Rätt tänkt men fel! De har glömt att sätta etikett på pumpens säkring - jag knäppte på allihop och VOILA, vattnet strömmar igen. Nu återstår att fundera ut vilken av de fem omärkta säkringarna är skurken, ett samtal med elektrikerna leder ev. till resultat i morgon, de ska konsultera sina ritningar.

Never a dull moment!

Stara vs väder-Godzilla

Stadens traktor assisterad av två lastbilar försöker få bort snöhögarna från den Himmelska Fridens betongöken innan regnet hinner göra av med alltsammans.

Verkligt diverse

Bygget och levernet har nu gått in i ett skede där alla möjliga små detaljer ska skötas om innan projekten kan förklaras avslutade. Senaste veckas snöfall krävde plogning när jag kom ut till Römåla på fredag, det behövdes fyrhjulsdrift för att komma ända upp på backen, och bilens "mage" gjorde spår längs vägen. Rörläggarna hade inte ens försökt infinna sig, men ett par arga telefonsamtal var tillräckligt - utedasset kan nu bommas igen för vintern, och elektrikerna kom i morse för att knyta upp sina sista "loose ends".

På en vecka hade djuren ätit upp ytterligare 100 kilo havre, det var bara att fylla på igen. Med den här farten går det åt bortåt tre ton bara i min enda automat, eftersom utfodringen fortsätter tills det börjar spira ny grönska i april.

På lördag bärgade jag ett överkört rådjur i hemknutarna, på Nupurleden mellan Mjölnarvägen och Björnkärr. Under resan till Kadaverberget var jag tvungen att delvis köra i det fina skidspår som grannarna redan dragit igång i vår skog - inte illa ment, vilket meddelas endast på detta sätt!

Bygget är nu i så måtto klart att allt som sitter fast i själva huset är gjort, med undantag av bastulaven. (Om inte tapeter anses sitta fast i huset). Installationen av krokar för handdukar etc i tvättrummet var som vanligt lite spännande, OM man skulle råka få till stånd en spricka i kakelväggen.....

Apropå kakel - jag kaklade väggen bakom diskhon i grovköket (Rummet för skötsel av....) och konstaterade att kakeljobb påminner om tapetsering - man skulle helst vilja gråta när man ser på resultatet genast efter jobbet, men sedan när sömmarna torkat följande dag är allt OK och ingenting att skämmas för!

Elektrikerna ringde nyss och konstaterade att de får lov komma tillbaka ännu en gång med mera tillbehör, men det är en värdslig sak (bara utebelysningen) så i praktiken är det bara att städa och möblera.

Och sen gäller det att ta mod till sig och räkna ut vad projektet kostat, alla summor finns i ett häfte men tillsvidare saknas "the bottom line".

Jag återlämnade i morse von Wright och Steinbeck till biblioteket på Busholmen, omgiven av en svärm av dagisbarn av den allra minsta storleken - det ska böjas i tid.....

När jag gick ned för trappan var följande grupp redan på väg upp - lite större modell, de kunde redan gå i trappor!

Behållningen av Steinbeck var (bl a) en tröst för mej som trots hustruns protester brukar besöka K-Rauta och Ikea klädd i mina "remppakläder": "You gotta be very rich to be able to go shopping dressed like that". 

Så det så.

Borta bra men hemma bäst

Hemma igen från Tysklandsresan. Lyckad jaktresa, vackra landskap i Eifel på gränsen till Belgien och Luxemburg, fin inkvartering i forna franska kaserner (en del av fransmännens motsvarighet till vår Salpalinja), och mycket djur att se på (och jaga).



Vår värd var en passionerad jägare som jagat i alla hörn av världen (också i Esbo där han i fjol ville skjuta sin första vitsvanshjort  - bättre lycka nästa gång!). Kvällarna fördrevs i "Afrikarummet".



Tyskarnas jakt är starkt reglerad av både myndigheter och traditioner. Det finns relativt sett mycket färre jägare där än i Finland, och jägarexamen är krävande. Till saken hör att trofeerna (horn eller vildsvinsbetar) helst ska tas till vara oberoende av storlek - ett slags evig dokumentation.



Man må tycka vad man vill om den saken, bara att ta seden dit man kommer. Vi fick se både kronhjortar, mufflonfår och rådjur, men vildsvinen visade sig inte ( ett hörde jag grymta i buskarna men mera blev det inte). Vi var sammanlagt 8 jägare från tre länder, och bytet efter tre dar var två mufflonfår - rådjur fanns det gott om, men dem har vi hemma också. Vi såg mycket kronhjortar, men alla av "fel" sort - jakten är selektiv och går ut på att sålla bort de sämre individerna.



Intressant och lärorikt, mycket annorlunda än hos oss. På 1500 hektar fanns sammanlagt 150 torn (Hochsitz) för skyttar, belägna vid åkrar eller gläntor i skogen. Två anställda jägare förde oss till passen och satt ibland med och viskade instruktioner - upp klockan sex, ute i skogen på tom mage halv sju, och sen när det ljusnat ordentligt och djuren slutat röra på sig bar det av hemåt till morgonkaffet. På kvällen samma procedur i skymningen. Låter lätt men resultatet talar sitt tydliga språk, må vara att vädret var sämsta tänkbara, snöglopp mest hela tiden.

Allt färre Damoklessvärd

Vissa delar av projektet har hängt över mig som Damoklessvärd. De två sista är nu lyckligen undanstökade, kanske med mera tur än skicklighet.
Borrbrunnens värmekabel gick som en dans, jag drog i snöret i brunnsändan och hustrun matade in kabeln inne i "maskinrummet". Sen var det bara att isolera med långa remsor tillklippta av neoprenmatta.



Sedan var det maskinrummet - eller Kodinhoitohuone (KHH) på finska. Månne det heter "Rum för skötsel av hemmets utensilier" (RFSAHU)?
Utmaningen där var att passa in skåpdörrarna och arbetsytorna på bägge sidor om diskhon. De i efterskott byggda skåpen garanterade inte 90 graders vinklar, eftersom allt byggts kring de lite vinksin vonksin installerade apparaterna (ventilation och jordvärme).

Mycket riktigt blev jag tvungen att såga skivan i vinklar på 89 och 91 grader, men resultatet blev OK.





Eventuella glapp skulle dessutom ha gått att dölja med de kakel jag ännu skall applicera på väggen, så jag hade gruvat mej i onödan. Återstår att fixa fönsterkarm och glas mot tvättrummet, samt lite hyllor.

Medan jag är på resa måndag - torsdag hoppas jag att rörläggarna får WC-skålarna på plats.

Sen är det bara att städa, börja hänga upp gardinstänger och tavlor och tuta och köra. Nå, garderobshyllor och bastulave saknas också, men man kan ju ha grejorna i kappsäck och bada bastu stående.....

Vinterförberedelser

Köldknäppen, som väntas bli långvarig, och den första snön, som kanske blir permanent, blev igen en spark i ändan. Motivationen för vinterförberedelserna är alltid svår att mobilisera, men nu blev det fart. Men vad i herrans namn är det karln nu sysslar med:



Jo, det gäller att isolera locket på brunnsringarna kring borrbrunnen, så neoprenmattan (donerad av grävmaskinsmannen Rauno i våras) som hittills skyddat golvet mot murarnas dammiga skodon fick finna sig recyklerad till brunnsisolering. Också en överbliven styroxskiva på vinden fick bli rund och nedsänkt i brunnen. Nu återstår att dra in värmekabeln - ett snöre blåste jag redan med tryckluft in i en plastslang som går tillsammans med vattenledningen i ett skyddsrör under gårdsplanen (nog på ganska betryggande djup, men man vet aldrig hur djupt tjälen går sen när lilla istiden kommer igen om ett par år.....



Också bastufarkosten Neputun II måste flyttas runt Hugo Hunds udde för att inte ligga mitt i det värsta vårflödet - strömmen är ganska stark där den normalt ligger. Eftersom ackumulatorerna brann upp gick det inte att köra med motor (kanske värt en egen bloggpost senare?) så jag fick lov att staka mej runt udden. Där kom nordosten emot och jag blåste ut på sju famnars vatten (staken är bara fyra meter) så det blev ett väldans paddlande innan jag fick bastun förtöjd för att vänta på att få frysa in.

På 60-talet fanns en populär bok med skabrösa vitsar, hette visst "Skäggets fräckisar".
Kandelaber är fint, stake är fult, tänkte jag hela tiden under flyttningsproceduren.

Intellektuell översvämning

Jag har redan tidigare berömt vårt biblioteksväsen. Också nu finns det bara gott att säga om saken, men det ville sig så illa att alla de böcker jag beställt blev lediga samtidigt, så nu måste jag inom november tugga mig igenom hela högen på nattduksbordet.





Till all lycka var von Wright på slutrakan, och sedan också en kolumnist i HS bekänt att "Thinking, Fast and Slow" legat på hennes nattduksbord ett par år har jag mindre dåligt samvete över mitt eget exemplar, som ända sedan flyttningen från Arkadiagatan till Gräsviken (27 månader) legat på ett lite avlägsnare bord!
Jag hade alltid trott att det korrekta ordet är "nattygsbord", men en googling visade att bägge versionerna är OK, åtminstone i Svedala. Däremot köper jag inte förklaringen baserad på tyger och dukar, jag misstänker nog att det gäller "Nachtzeuge", alltså saker man behöver på natten. Borde alltå snarast kallas "nattdonsbord".

På en mera praktisk front kan jag meddela att bytet till vinterdäck igår (i vackert väder, inte snöstorm som det normalt brukar behövas innan jag får ändan ur vagnen) avslöjade varför lufttrycket i höger bak på en månad brukat sjunka från två till ett kilo.



Jag får tyvärr anta att det är en av mina egna skruvar, trots att jag försökt hålla dem borta från vägen. Men vad kan man göra när de sitter löst!

Pärlor för svin

Mellan verserna (alltså byggandet) hade hjortarna och rådjuren klämt i sig årets första havretunna (200 liter, ca 100 kilo). En kväll när jag i mörkret körde hem från bygget sprang 6 hjortar och 4 rådjur över vägen vid foderautomaten, så det finns gott om havrekonsumenter. Igår skulle jag fylla på automaten, och tänkte att det går snabbare att rulla en tunna 30 meter än att köra hem efter traktorn.

Genvägar är ofta senvägar.



Tunnan slet sig i backen och skenade iväg. Naturligtvis trillade locket av och en del av gudslånet rann ut på vägen innan jag hann springa ifatt eländet. Några hinkar havre lyckades jag skopa upp igen utan att få med alltför mycket sand (inte bra för djurens tänder!) så förlusten var inte så stor. Det blir att ta till traktorn nästa gång.

Men nötskrikorna tackar.

Pessimisti ei pety

Mycket riktigt gick det så, att rörmokarna ingalunda uppenbarade sig på måndag. Men på onsdag var de på plats, i likhet med elektrikerna, och på fredag eftermiddag var huset försett med både belysning och varmvatten. Under "väntans tider" hann jag installera de återstående dörrarna, innertaken i våtutrymmena samt alla golvlister, så nu fattas egentligen bara WC- skålarna (murarna måste först kakla (HA - ett nytt ord härlett ur "laatoittaa", men spellchecken tycks gilla det) lådorna bakom byttorna, och sen får rörläggarna komma med sitt sista bidrag.

Jordvärmepumpens installationspaket är ett underverk av kopparrör, kranar och expansionskärl med mera, jag är glad att jag inte behöver begripa systemet i sin helhet, det räcker att kunna knapra lite på en kontrollpanel.







Det kommer att bli en intressant utmaning att kapsla in eländet i något slags skåp som döljer det värsta men samtidigt går att öppna för service etc.. I andra ändan av rummet finns ventilationsmaskineriet, som desslikes ska kapslas in - dessutom tar det mera plats än 60 cm, så speciellt dörren kommer att bli ett intressant kapitel.



Golvvärmen styrs av två uppsättningar skåp med ventiler som antas lyda termostaterna, av vilka en finns i varje rum.
Efter en liten stund ser det ut som på bilden, när jag jobbat med att kapsla in skåpet i tamburen - rörläggarna hade lite slarvat där rören kommer upp ur betongplattan, så det gick inte att direkt använda det medföljande plåtskåpet, utan jag måste först bygga en extra ram runt eländet.
När elektriker och rörmokare samtidigt råddade minst lika mycket i övriga ändor av huset blev det en hel del att städa - igen.

Skrämselpropaganda?

I söndagens HBL fick vi igen en dos klimatpropaganda. Peter Buchert förnekar sig inte - han plockar de negativa russinen ur kakan för att "bevisa" att forskarna har rätt. Jag förnekar mej inte heller - jag plockar positiva russin. Men det borde höra till god journalistik att sätta saker in i ett större sammanhang, tar man upp det minskade istäcket i Arktis borde man inte glömma att det går bra för Antarktis. Påstår man att ökade skogsbränder i USA beror på den globala uppvärmningen är man ute på hal is (det stämmer säkert att det brinner mera när det är torrt, och det har varit torrt länge i västra USA, men det är inte första gången).
Och jämför man isen i Arktis eller glaciärerna i Anderna med läget för 40 år sedan vore det kanske rätt att påminna de yngre läsarna om att forskarna på 70-talet yrade om att vi var på väg mot en ny istid.

Låt oss alltså se på saken i ett lite längre perspektiv. Nedan finns temperaturkurvorna för Sodankylä och Kaisaniemi sedan början av 1900-talet. Skalan är lite otydlig, den misstänksamme inbillar sig genast att det är för att dölja det faktum att temperaturstegringen 1910-1940 var betydligt snabbare och större än den på 80-90-talet, men inte ska vi tro på konspirationsteorier.



Vi hade nöjet att besöka Grönland år 2011, bland annat Ilulissat, där den stora isbergsfabriken finns, i en fjord som samlar isberg från en kalvande glaciär, för att sedan mata ut dem i Nordatlanten när de lyckas ta sig över en tröskel i mynningen av fjorden. Det här rann mig i hågen när jag stötte på en färsk dansk statistik över temperaturen på Grönland 1873 - 2015.






Vi var i Ilulissat vid midsommartiden, det var tidvis över 20 grader och barnen vadade omkring i isvattnet vid stranden. Nedan finns kurvan med årstemperaturer sedan 1870-talet. Med undantag av 2010 (som fick alla domedagsprofeter att dregla av förtjusning) är det ingenting speciellt med de senaste årens medeltal - det var likadant för 70 år sedan. Tänk vilket oväsen om global uppvärmning
vi skulle ha fått om vi på den tiden haft ett forskarsamfund som är beroende av anslag för att forska i människans roll i klimatet.




I Ilulissat finns ingen asfalt eller stenhus, så observationerna torde vara ganska jämförbara över hela 140-årsperioden. Lägg märke till ökningen ca 1890-1950.

Ingenting nytt under solen, alltså. Men det blir inga sensationsreportage men många "klickar" om man bryr sig om att sätta in saker i ett längre perspektiv.

Och varje generation måste väl unnas sina katastrofhot, annars blir det tråkigt.

Summa summarum: Det har blivit varmare, männsikan påverkar säkert klimatet i någon mån, men det mesta har man sett förut. Och det var för jävligt under den såkallade lilla istiden för 200-300 år sedan, den vill vi helst inte ha tillbaka.

Men HBL skulle nog gärna kunna skärpa sig lite, det finns ganska mycket nya forskningsresultat om bland annat solens roll i klimatsammanhang.

Kaos på bygget

Slutspurten närmar sig. Som väntat dök rörmokarna upp tre dagar senare än utlovat, på torsdag eftermiddag. Elektrikerna hade kommit redan på morgonen, också de tre dar försenade.
 "Pessimisti ei pety".
Utan ett antal ilskna telefonsamtal skulle de inte ha kommit överhuvudtaget. Kastellis koncept "viittä vaille valmis" skjuter över ett odefinierat ansvar på beställaren, och då det är Kastellis systerbolag Terawatti som sköter VVS och elektriska installationer är det bäddat för problem - det är olika avdelningar och olika arbetsledare, som inte kommunicerar sinsemellan, samtidigt som de är överbokade och försöker undvika att svara i sina telefoner, eftersom de mycket väl vet att det är rasande kunder i andra ändan av linjen.
Nå, nu är det mesta av eljobbet klart, och vatten och jordvärme borde fås påkopplade på måndag (OM jordvärmepumpen infinner sig i tid, "någon" hade glömt att beställa den).
 Det var rätt virrigt på fredag, två rörmokare och två elektriker sprang om varandra och bredde ut sina grejor på alla lediga ytor, samtidigt som mannen från Puustelli kom med de två felande köksskåpsdörrarna och undertecknad löste små kriser på olika håll - det inträffade ganska många små överraskningar eftersom värmepumpen behöver mera plats än planerat, några kontakter fattades eller var på fel ställe, den fina bideduschens styranordning kräver att en låda amputeras lite, elektrikerna behövde en stump betongjärn (fanns i form av grönmålad blomkäpp i rabatten med riddarsporrar) för att penetrera takisoleringen eftersom värmepumpens förbisedda jordledning skulle dras till elskåpet i andra ändan av huset....
Efter lördagens resultatlösa älgjakt tog jag en sväng till bygget för att jobba med taket i tvättrummet. Sågade lite takpanel och testade hur det går att såga till hålen för spottarna (av spotlights, inte god svenska!). Efter ett par skott började spikpistolen väsa ut tryckluft. Detta var exemplar numro två från varuhuset Hongkong - den första fick jag utbytt efter ett haveri för två veckor sedan., trots att kvittot saknades.
Utmärkt service igen - nu köpte jag en mot löfte att få returnera den om jag får den andra att fungera.
Återstår att se, eventuellt är det bara ett par skruvar som behöver justeras, jag hade förstås tappat bort bruksanvisningen, men fick en ny med den nya nitpistolen. RTFM = Read The F...... Manual!
Med hänsyn till att apparaten kostar 39 ege är det prima service!

Älgjakt igen på söndag, sedan lite byggande och sömn inför den nya veckans utmaningar.

Osynlig?

Vi inledde älgjakten på söndag, utan resultat. Hjortar fanns det gott om, men de klarade sig den här gången, medan älgarna tydligen höll till på annat håll.
Jag gick i drevet som vanligt, och råkade passera en järpe som tryckte och trodde sig vara osynlig. Gott om tid att ta fram telefonen och knäppa en bild på två meters avstånd. Sen gick jag vidare och lät järpen behålla sin villfarelse.

Fixeringsbild med tryckande järpe

Någondera dottern (den äldre tror jag) utbrast "Oj, vad den klämmer" när hon fick se en vit hare som låg och tryckte på en plöjd, svart åker. Rätt tänkt men fel - men vackert så av en femåring. I den åldern är det ingen skillnad på trycka och klämma.

Höst i Gräsviken

Solnedgången förstärker almens färger

Man kanske inte vill veta vad som egentligen färgar vattnet grönt i kanalen?

Skenhelighet eller opportunism?

När Bengt Holmström fick Nobelpriset var oppositionens politiker (dessvärre med SFP i spetsen) inte sena att citera honom och (igen) fördöma nedskärningarna i anslagen för utbildning (de kanske har rätt, men mycket beror på var och hur man karvar).

Men när får vi höra SFP fördöma företagsstöd och förstenade arbetsmarknadsstrukturer? Också här hade nobelpristagaren åsikter,  men varje parti plockar sina egna russin ur kakan, medan ingen ser på helhetsbilden.

Med min begränsade erfarenhet från börsbolag inom skogsindustrin kan jag bara säga att det första en ingenjör med ansvar för produktutveckling förväntas besluta då ett projekt inleds är: "och så ska xxx kolla om vi kan få fyrk från Tekes". Månne inte företag i andra branscher fungerar lika. Det var nog inte det som ursprungligen var meningen, men folk lär sig fort att missbruka systemet.

Redan de gamla grekerna...

Nå inte grekerna eller romarna, men Georg Henrik von Wright. Jag kunde inte undgå att tänka på vårt arma Finland (eller Europa) när jag läste detta:

"En kultur bryter samman när ledarna inte längre är vuxna sin uppgift; till exempel när de styrande i de grekiska stadsstaterna efter perserkrigen i stället för att enas ..... inlät sig på de fruktlösa striderna om hegemonin." En dylik självutfärdad inkompetensförklaring kan inte undgå att störa förhållandet mellan de styrande och folket (min kursivering). Den sociala enheten går förlorad".

Det här borde kanske herrar som Sture Fjäder och Antti Palola fundera på i stället för att strida om hegemonin inom facket - eller regering och opposition som käftas utan att ens ha sina perserkrig bakom sig, eller EU:s ledare, eller FN:s säkerhetsråd som inte får bukt med situationen i Syrien.

Jag ångrar djupt mitt köksbordsfilosoferande för några år sedan, då den så kallade arabvåren började i Tunisien. Jag tyckte då att det hela börjat i fel ända, och sade att de borde ha börjat i Syrien, där den värsta banditregimen sitter.

Jag minns min chef (under de sista arbetsåren) som sade att Syrien är det finaste landet i Mellanöstern (bortsett från regimen).

Det finns alla möjliga förklaringar till det som hänt under de senaste åren - men månne inte den viktigaste orsaken är att befolkningen vuxit för mycket. På 60-talet hade Syrien ca 5 miljoner invånare, nu är de 25 miljoner! Den som griper till svärd skall med svärd förgås, och det är omöjligt att avgöra "vem som började", men inte har vi någon glädje av ett FN som inte kan ta i när en regering bombar sina egna (civila) landsmän.

Och inte blir det bättre av att blogga om saken heller, mutta tulipahan edes sanottua!

P.S. Uppdatering efter halv nians TV-nyheter: Det ser i alla fall ut som om världens makthavare skulle ha tagit sitt förnuft till fånga - samtalen om vapenvila dras igång på nytt!

95%

På bygget är allt i skedet "95% färdigt". Det här är ett läge som kan räcka åratal om man inte lägger manken till. I Holland var det ofta i det här skedet nödvändigt att hota leverantörer och donare med polis och jurister, annars hände ingenting. "The Dutch touch" kallade hustrun detta fenomen.

I mitt fall är de sista 5 procenten mest avhängiga av mej själv - sen när elektriker och rörmokare förhoppningsvis anlänt måndag 17.10.  Sen ska det bara räcka två (2) dagar så är huset "alive and kicking". Min andel består nu av innerdörrar, golvlister och badrumsskåp/garderober samt bastupanel och -lave. Innertaken, taklisterna, fönsterlisterna och golvlaminatet har jag fått på plats, och våtutrymmena är klara för att ta emot rörmokarna.

Ytterdörren anlände på fredag och jag fick den installerad på egen hand trots att den vägde "kilo-kilo" (ett uttryck myntat av något av barnen när det (hen?) knappt lärt sig tala).

Dörren i sitt paket, färdig att rullas på en stump dräneringsrör

Dörren på väg in, först ska den temporära diton avlägsnas

Och nu HIII-OPP!

och SCHLÄDÄPPS!, där sitter den!

Nu fattas bara foderbräderna, de är redan målade och tillsågade, men får vänta till måndag. När det klarnade att installationen av dörren inte hörde till huspaketet sade muraren: "No, siinä sulla on päivän duuni". Och rätt fick han.

Mot bättre vetande har jag använt min cirkelsåg till att kapa golvlaminatplankorna ("Härter als Holz"). Mycket riktigt är sågklingan nu så sliten att den mera värmer än sågar. En ny är anskaffad och ska installeras first thing Monday morning för det är inte roligt att såga 45 graders vinklar på golvlisterna med bara värme. 

Det finns firmor som slipar cirkelsågens klinga, men den närmaste lär ligga i Lojo. Lättare att köpa en ny klinga och sen "nån gång" eventuellt låta slipa den utslitna. Också en pensionär har ett visst pris på sin tid!

Ledsam epilog för hästarna

Tyvärr hade det gått som jag anade när de förrymda ridhästarna inte hittades trots stort sökpådrag. Efter besöket på min gräsmatta hade de fortsatt rakt mot Kvarnträsket och sjunkit ner i gungflyet på norra stranden, bara några hundra meter från Römåla. Platsen är sådan att de knappast kunde ha räddats ens om de hittats genast.
I går tog det tre timmar med fem man, vinschar, släpvagn, mönkijä och en såkallad "järnhäst" (ett litet larvfotsfordon) att få upp hästarna ur kärret och iväg på sin sista resa. Kompetensen och materialet kom från Esbo FBK.

Bilder publicerar jag inte, det är illa nog som det är. Synd om både hästar, ryttare och ägare.

Om djurens liv och leverne

På söndag blev det igen utryckning till Kadaverberget. En "peura" hade kolliderat med en bil på det jag kallar Åbovägen (numera Nupurinväylä) och blivit avlivad av polisen i en trädgård vid Vanhatie 5, alldeles i mina hemknutar. Det är alltid osäkert vad polisen menar med "peura", om det verkligen är en vitsvanshjort behövs det släpvagn och helst vinsch (om man är ensam). Jag körde rakt till Vanhatie 5 och det visade sig vara ett litet rådjur - årets kalv eller ett smaldjur från i fjol, jag var lite osäker när det inte fanns något att jämföra med. Ruff in med den i bakluckan  och sen med mönkijän till Kadaverberget.
I kurvan vid Schwarzwald (en granplantering döpt av min optimistiska far) stod ett rådjur med tvillingkalvar (jo jag vet att de heter get och kid men det låter så torvigt) och beskådade kadavertransporten. Jag stannade på 15 meters avstånd men de bara glodde. När jag sa att det var barnförbjudet fick de fart.
Men nu visste jag att det var en kalv jag bogserade.

Jag tror vi inte kan lära polisen att skilja på hjortar och rådjur, men kanske de kunde lära sig att rapportera "takakonttieläin" eller "peräkärryeläin"?

På söndag kväll kom det bud att två ridhästar rymt (i full uniform med sadlar och allt) vid vattenverket och sökt sig in i Römålaskogen.

När jag kom ut till bygget i morse var det full trafik - två bilar på gården och en tredje arriverade strax före mej, och tre damer i gula västar fnattade omkring. Jag var skamlös nog att påpeka att man brukar presentera sin när man parkerar på någons gårdsplan, för jag blev lite arg när jag såg att hästuslingarna hade tagit ett ärevarv runt huset på min nysådda gräsmatta, och fått göra en ordentlig tvärnit vid knuten för att inte rutscha ner för branten mot forsen. Dessutom hade de lämnat sitt visitkort på backen. Nå, nu växer vinbärsbuskarna bättre.

Vi (alltså hästdamerna och jag) skildes trots allt som vänner. När jag körde hemåt vid fyratiden stod ett par främmande bilar ännu vid vägkanten vid vattenverket, så kakarna hade tydligen inte ännu blivit infångade.

Mycket händer här i trakten!

Jag har använt mycket tid i mina dar på att försöka få reda på varifrån ordet "kaakki" härstammar, men utan resultat. Jag såg en gång ett fragment av en film där språket var mig totalt obekant (polska, tjeckiska, ungerska, slovenska....?). När filmens hästar rymde vaknade de skäggiga hjältarna vid lägerelden upp och skrek något som lät som "kaak, kaak". Jag har sedermera intervjuat alla mina arbetskamrater från länder som talar för mej obekanta slaviska/östeuropeiska språk, men det här med kaakki är fortfarande ett olöst mysterium. Man kan ju föreställa sig att finska soldater i tsarens arme eller i Gardesbataljonen kan ha plockat upp ordet var som helst mellan Tjetjenien och Polen.

Det är bra att ha saker att fundera på!

Ansiktet i månen och andra funderingar.

För någon tid sedan läste jag i HBL en recension av Fredrik Långs essä/bok/doktorsavhandling? med namnet Ansiktet i månen. Den verkade intressant så det var bara att ställa sig i bibliotekets kö. Vårt bibliotekssystem (Helmet) är en fantastisk inrättning, bara att gå in på nätet och beställa, sen kommer boken till Busholmens bibliotek - ibland kan kön förstås vara så lång att man glömt hela beställningen, men då är e-postmeddelandet en desto gladare överraskning.
Boken kom och visade sig vara mycket läsvärd. Tyvärr innehöll den av nödtvång också en hel del filosofitermer så det gällde att ha iPaden i högsta hugg hela tiden för att googla fram definitionen på vidriga ord som ontologi (om varandets natur - definitionen lika obegriplig som ordet) eller epistemologi (kunskapslära, helt begripligt). Tidvis var det som att läsa de värsta betraktelserna i Nya Argus.
Men bortsett från detta problem fick jag nya perspektiv på vår kultur och inflytandet från judendomen och Hellas, precis som recensionen utlovat. Att delar av texten varit i säck före den kom i påse klarnade när det gick som det brukar - det ena ledde till det andra. Lång hänvisade bl a till Der Untergang des Abendlandes som han ursprungligen stiftat bekantskap med genom en essä av Georg Henrik von Wright. Det lät som intressanta funderingar, men jag beslöt att inte gå rakt på Spengler, (som säkert går över min horisont) utan ta samma genväg som Lång - alltså beställde jag von Wrights Att förstå sin samtid.
Det är ett nöje att läsa texter om filosofi som är skrivna på ren svenska (eller innan det blev nödvändigt att svänga sig med termer som t ex narrativ i stället för berättelse). Jag har inte kommit till essän Spengler och Toynbee ännu, för jag tuggar på ett kapitel om Dostojevskij. Jag har i min gröna ungdom nog läst bl a Brott och straff  men behållningen var ungefär att Raskolnikov var en skurk som med yxa slog ihjäl en kärring för att visa för sig själv att han var kova jätkä.
 Att någon kan få ut så mycket av läsande mellan raderna som von Wright - och uttrycka det på kristallklar prosa - upphör inte att förvåna, samtidigt som man allt tydligare inser sin egen begränsning.

Argelseblåst

När det blåser hårt och susar i träden har jag svårt att koncentrera mig och blir åtminstone inte på bättre humör. En dotter som tydligen ärvt denna åkomma (eller detta karaktärsdrag?) har myntat det träffande ordet "argelseblåst".
Det är vad som gäller idag. Gräsvikens kråkor klarar inte av att flyga mot vinden, och det är nästan sjögång i kanalen. Jag undrar om dagens skolbarn varje höst måste skriva en uppsats (Nå nej - essä, förstås!) med rubriken "Hösten håller sitt intåg"?

Tyvärr fastnar inte rörelsen på bilden, men det är som i en av berättelserna i Drummelpetter (tror jag): "själva träden kröka rygg".



Jag försöker komma ihåg vilken av de sedelärande berättelserna i Drummelpetter citatet kommer ifrån, men minns bara någon som blåste bort med paraply och allt. Amanda med tändstickorna, Filip Stolvinkaren, Hans-tittopp-i-tak, Niklas Näverskägg och Sopp-Kasper minns jag nog, men inte vem som blåste bort. Det får väl bli en aha-upplevelse sen vid fyratiden nån natt.

Almarna är egentligen ganska trevliga höstträd, de skiftar i allt mellan grönt och gult - inte brunt som björkarna ofta numera. På bortre sidan av kanalen är de redan gula, för de började grönska en vecka tidigare än "våra" almar här på skuggsidan.

Att klimatet är varmare än på 80-talet är ett faktum - förr i världen fanns inte ett blad kvar på träden när älgjakten började i mitten av oktober. Men det beror nog betydligt mindre på människans inverkan än vad som påstås - mina föräldrar talade alltid om 30-talets varma somrar, och på 70-talet oroade sig "lattemammorna" för en ny istid. (Lattemammor är mitt täcknamn på dem som sitter på kafeer och hetsar upp sig över ekologiska fotavtryck, tillsatsämnen i maten eller vad den senaste trenden påbjuder). Tur att man inte bryr sig om Facebook, där är det säkert etter värre.

Själv blev jag i morse 40 år yngre - enligt HBL:s bilspalt är det generation Y som vurmar för elbilar, och själv kör jag med en laddhybrid, fast jag är lite till åren kommen.

Men det är inte för att rädda världen eller miljön, det är bara det att jag tror att det är framtidens lösning. (och lite duktig känner man sej nog när man ljudlöst glider fram i stan!)

Enfin!

Igår kunde konstateras att betongplattan inte bara är torr, den är alldeles synnerligen tillräckligt torr, så murarna rycker in på måndag för att fixa våtutrymmena. Samtidigt blev köket klart, så nu gäller det att börja lägga golv.

I bilen har jag haft en massgrav för alla de kvitton jag samlat på mig från Bauhaus, K-rauta och Käringmossens soptipp.  Nu tog jag mig samman och förde in summorna i det för ändamålet anskaffade lilla häftet.



Ännu återstår att räkna ut slutsumman, men det får anstå tills allt är färdigt.

 I går kom också räkningen på myllan för gräsmattan - den hade jag saligen glömt, för leveransen skedde för en månad sedan. Under tiden har gräset och vitklövern gjort sitt, så det börjar se ganska bra ut.



I sanningens namn ska medges att det huvudsakligen är havren som syns - den är ettårig och insådd mest för att under hösten hålla besökande lastbilar borta från det spirande gräset.

Verkligt Diverse

I min forna verkstad fanns det hyllor, askar och plåtburkar för alla upptänkliga verktyg, bultar, skruvar och alla möjliga tillbehör. I mitt gamla garage på Lillfors finns ännu en låda märkt VMV - detta står för Verkligt Märkvärdiga Verktyg, som t ex en grej att slipa bromscylindrar med eller ett verktyg som klämmer ihop kolvringar.

På Römåla fanns en hel hylla för "Verkligt Diverse", alltså föremål som kanske någon gång kunde tänkas komma till användning. Nå, de brann alla upp.

Men jobbet på bygget har nu varit verkligt diverse, alltså plottrande med olika saker, alla ganska osynliga, om man bortser från att alla takpaneler och nästan alla taklister är på plats. Måndag kväll övernattade jag i husbilen (i likhet med bastun kanske värd en egen bloggpost nåt tag), badade bastu i mörkret, i sällskap av en gråhäger som argt skrikande avtecknade sig mot natthimlen som en pterodaktyl (en utdöd flygödla).
 I Holland kallas hägern "reiger" vilket betyder ungefär fulskrikare.



Morgondopp i soluppgången lite före sju (för tandborsten var ännu nere i bastun), vattnet var nog ganska kallt, får vara sista gången i år.

På tisdag kom mannen som ska installera köket från Puustelli (jag har tillräckligt med jobb som det är, och alla maskiner plus induktionsplattan som är insänkt i stendiskbänken ville jag inte fixa själv).

Under tiden gav jag mej i kast med trappan upp till vinden. Hur det är möjligt att sälja en sådan för 90 euro och ändå göra vinst är en gåta - massor av vippstakar och spjonkafjädrar och som pricken över i t o m en gummitätning!





Trappan fungerar som avsett och är lätt att manövrera - den ska ju ingalunda användas dagligen, men tillsvidare har jag en del virke uppe på vinden.

Köksinstallationen försökte skita sig för vattenledning, avlopp och elanslutningen för diskmaskinen var på fel ställe och skulle ha hamnat i ett bara 15 cm brett skåp som finns till mest för att ge lite armbågsrum till vänster om diskbaljan. Det skulle ha blivit nästan omöjligt att fixa anslutningen sen när allt är på plats. Att få rörmokaren att rycka ut krävde fem telefonsamtal och två dagar (lyckligtvis hade Puustellimannen en utbildningsdag igår) men till slut ordnade det sig i alla fall. Det sägs att rörmokaren "lovar runt men håller tunt" och det stämde också här!

Killen åstadkom ingenting jag inte kunde ha gjort själv (öppna väggen, flytta rör och elledning 20 cm) men jag har nu en gång för alla lovat mig själv att hålla tassarna borta från el-
 och vatteninstallationerna.
Eftersom hela härligheten blir osynlig bakom diskbänken var det bara att nödtorftigt skruva tillbaka gipsskivan försedd med nya hål.



En sann prydnad för varje hem!

Det fanns (på 1900-talet) i Grankulla en rörläggarfirma vid namn Andersson. På rörläggares vis brukade de infinna sig, skruva loss vad de kunde för att sedan försvinna på ett par, tre dar. En rörtång lämnades gärna på badrumsgolvet som tecken på att de nog tänker komma tillbaka.

När en bekant till min far väntat tillräckligt länge på rörmokaren ringde han till firmans ägare och sade: "Varje morgon när jag tvättar röven med kallt vatten rinner herr Anderssons namn mej i hågen".

 Det tog skruv.