Argelseblåst

När det blåser hårt och susar i träden har jag svårt att koncentrera mig och blir åtminstone inte på bättre humör. En dotter som tydligen ärvt denna åkomma (eller detta karaktärsdrag?) har myntat det träffande ordet "argelseblåst".
Det är vad som gäller idag. Gräsvikens kråkor klarar inte av att flyga mot vinden, och det är nästan sjögång i kanalen. Jag undrar om dagens skolbarn varje höst måste skriva en uppsats (Nå nej - essä, förstås!) med rubriken "Hösten håller sitt intåg"?

Tyvärr fastnar inte rörelsen på bilden, men det är som i en av berättelserna i Drummelpetter (tror jag): "själva träden kröka rygg".



Jag försöker komma ihåg vilken av de sedelärande berättelserna i Drummelpetter citatet kommer ifrån, men minns bara någon som blåste bort med paraply och allt. Amanda med tändstickorna, Filip Stolvinkaren, Hans-tittopp-i-tak, Niklas Näverskägg och Sopp-Kasper minns jag nog, men inte vem som blåste bort. Det får väl bli en aha-upplevelse sen vid fyratiden nån natt.

Almarna är egentligen ganska trevliga höstträd, de skiftar i allt mellan grönt och gult - inte brunt som björkarna ofta numera. På bortre sidan av kanalen är de redan gula, för de började grönska en vecka tidigare än "våra" almar här på skuggsidan.

Att klimatet är varmare än på 80-talet är ett faktum - förr i världen fanns inte ett blad kvar på träden när älgjakten började i mitten av oktober. Men det beror nog betydligt mindre på människans inverkan än vad som påstås - mina föräldrar talade alltid om 30-talets varma somrar, och på 70-talet oroade sig "lattemammorna" för en ny istid. (Lattemammor är mitt täcknamn på dem som sitter på kafeer och hetsar upp sig över ekologiska fotavtryck, tillsatsämnen i maten eller vad den senaste trenden påbjuder). Tur att man inte bryr sig om Facebook, där är det säkert etter värre.

Själv blev jag i morse 40 år yngre - enligt HBL:s bilspalt är det generation Y som vurmar för elbilar, och själv kör jag med en laddhybrid, fast jag är lite till åren kommen.

Men det är inte för att rädda världen eller miljön, det är bara det att jag tror att det är framtidens lösning. (och lite duktig känner man sej nog när man ljudlöst glider fram i stan!)

Enfin!

Igår kunde konstateras att betongplattan inte bara är torr, den är alldeles synnerligen tillräckligt torr, så murarna rycker in på måndag för att fixa våtutrymmena. Samtidigt blev köket klart, så nu gäller det att börja lägga golv.

I bilen har jag haft en massgrav för alla de kvitton jag samlat på mig från Bauhaus, K-rauta och Käringmossens soptipp.  Nu tog jag mig samman och förde in summorna i det för ändamålet anskaffade lilla häftet.



Ännu återstår att räkna ut slutsumman, men det får anstå tills allt är färdigt.

 I går kom också räkningen på myllan för gräsmattan - den hade jag saligen glömt, för leveransen skedde för en månad sedan. Under tiden har gräset och vitklövern gjort sitt, så det börjar se ganska bra ut.



I sanningens namn ska medges att det huvudsakligen är havren som syns - den är ettårig och insådd mest för att under hösten hålla besökande lastbilar borta från det spirande gräset.

Verkligt Diverse

I min forna verkstad fanns det hyllor, askar och plåtburkar för alla upptänkliga verktyg, bultar, skruvar och alla möjliga tillbehör. I mitt gamla garage på Lillfors finns ännu en låda märkt VMV - detta står för Verkligt Märkvärdiga Verktyg, som t ex en grej att slipa bromscylindrar med eller ett verktyg som klämmer ihop kolvringar.

På Römåla fanns en hel hylla för "Verkligt Diverse", alltså föremål som kanske någon gång kunde tänkas komma till användning. Nå, de brann alla upp.

Men jobbet på bygget har nu varit verkligt diverse, alltså plottrande med olika saker, alla ganska osynliga, om man bortser från att alla takpaneler och nästan alla taklister är på plats. Måndag kväll övernattade jag i husbilen (i likhet med bastun kanske värd en egen bloggpost nåt tag), badade bastu i mörkret, i sällskap av en gråhäger som argt skrikande avtecknade sig mot natthimlen som en pterodaktyl (en utdöd flygödla).
 I Holland kallas hägern "reiger" vilket betyder ungefär fulskrikare.



Morgondopp i soluppgången lite före sju (för tandborsten var ännu nere i bastun), vattnet var nog ganska kallt, får vara sista gången i år.

På tisdag kom mannen som ska installera köket från Puustelli (jag har tillräckligt med jobb som det är, och alla maskiner plus induktionsplattan som är insänkt i stendiskbänken ville jag inte fixa själv).

Under tiden gav jag mej i kast med trappan upp till vinden. Hur det är möjligt att sälja en sådan för 90 euro och ändå göra vinst är en gåta - massor av vippstakar och spjonkafjädrar och som pricken över i t o m en gummitätning!





Trappan fungerar som avsett och är lätt att manövrera - den ska ju ingalunda användas dagligen, men tillsvidare har jag en del virke uppe på vinden.

Köksinstallationen försökte skita sig för vattenledning, avlopp och elanslutningen för diskmaskinen var på fel ställe och skulle ha hamnat i ett bara 15 cm brett skåp som finns till mest för att ge lite armbågsrum till vänster om diskbaljan. Det skulle ha blivit nästan omöjligt att fixa anslutningen sen när allt är på plats. Att få rörmokaren att rycka ut krävde fem telefonsamtal och två dagar (lyckligtvis hade Puustellimannen en utbildningsdag igår) men till slut ordnade det sig i alla fall. Det sägs att rörmokaren "lovar runt men håller tunt" och det stämde också här!

Killen åstadkom ingenting jag inte kunde ha gjort själv (öppna väggen, flytta rör och elledning 20 cm) men jag har nu en gång för alla lovat mig själv att hålla tassarna borta från el-
 och vatteninstallationerna.
Eftersom hela härligheten blir osynlig bakom diskbänken var det bara att nödtorftigt skruva tillbaka gipsskivan försedd med nya hål.



En sann prydnad för varje hem!

Det fanns (på 1900-talet) i Grankulla en rörläggarfirma vid namn Andersson. På rörläggares vis brukade de infinna sig, skruva loss vad de kunde för att sedan försvinna på ett par, tre dar. En rörtång lämnades gärna på badrumsgolvet som tecken på att de nog tänker komma tillbaka.

När en bekant till min far väntat tillräckligt länge på rörmokaren ringde han till firmans ägare och sade: "Varje morgon när jag tvättar röven med kallt vatten rinner herr Anderssons namn mej i hågen".

 Det tog skruv.

Adding insult to injury

Nå nej, snarare tvärtom. Gossen som installerade ventilationsrören på vinden fick bakläxa, för han hade slarvat med isoleringen.



Nu är det fixat, men "injury was added to insult". Jag installerade ett extra lager isolering i bastuns tak, ovanom aluminiumpappret som ska bidra till att reflektera värmen. Ventilationsgossen hade använt ganska bastanta däcksskruvar på vinden, och en av dem hade han skruvat igenom takvirket, så att den intet ont anande bloggaren fick ett ganska ymnigt blödande sår på flinten. Det är praktiskt att inte ha för mycket hår, det är då lättare att stämma blodflödet med tillgängligt material, såsom målartejp. Slutet gott, allting gott!



Att få in Ekovilla-skivorna var ett kapitel för sig, och minst lika dammigt som på vinden. Men nu innebar arbetsställningen att dammet regnade ner i nacken, så det var bara att elda bastun. Tur att det var precis två veckor efter operationen, så bastu var tillåtet igen. Som av bilden synes stod solen redan ganska lågt.

Släktofiering

På finska finns det utmärkta ordet "sukukoida", men jag kan inte på rak arm hitta en motsvarighet på svenska. Vi släktofierade på ett 85-årskalas i Villmanstrand igår, tur-retur exakt 500 km. Normalt har vi brukat köra via Kouvola, med retur Taavetti-Fredrikshamn, men nu valde vi det sydliga alternativet via Vaalimaa, på grund av de omfattande vägarbetena mellan Luumäki och Villmanstrand. Det visade sig vara den avgjort angenämaste vägen, ny motorväg till Fredrikshamn och sedan bra väg, ingen trafik och inte så mycket fartbegränsningar att komma ihåg.
 Hela vägen från Forsby via Kouvola är (också utan vägarbeten) full med fartbegränsningar så man hela tiden måste ändra tempot, och komma ihåg om det är 60, 70, 80 eller 100 som gäller.

Vi undrade om folk vid östgränsen sover med stormgeväret under sängen, men det enda vi såg var ett hus med en fältkanon i trädgården, sakligt riktad mot öster!



Bilden är faktiskt tagen på en tidigare resa, mellan Fredrikshamn och Taavetti. Den vackra gamla stenbron finns på den gamla vägen som tydligen delvis finns kvar.

Allt var bättre förr. Eller åtminstone vackrare.

Falstaff Fakir

Örnen stolt i luften flyger,
Älgen lömsk i skogen smyger

Den som kan sin Falstaff Fakir vet att versen är lånad från hans alfabet. Där konstateras under bokstaven Ö:

Örnen stolt i luften flyger,
Björnen lömsk i farstun smyger

Alfabetet inleds med följande visdomsord:

Ammor kallas unga mammor,
som på landet varit flammor

Det kanske blir anledning att återkomma till Fakiren en annan gång, det finns mycket visdomar att ösa ur den brunnen.

Dagsverke

Dottersonen hade "dagsverksdag" - man får ledigt från skolan och förväntas göra något arbete som man får betalt för, och pengarna går till välgörande (?) ändamål. Hans lorviga klasskamrater använde dagen till Pokemonjakt på Sveaborg (och pappa betalar). Jag har länge uppskjutit jobbet med att bära bort och stuva undan allt överblivet virke (det är ganska mycket!) men nu blev det fart på städningen av gårdsplanen.






Dagen innan hade Vesivek installerat takrännor och stuprör. På deras inrådan avstod jag från tanken att låta rören gå igenom terrassen, så jag fick lov att såga runda hål och installera trattarna i nivå med trallen - egentligen nog bättre för det blir lättare att putsa bort löv och barr som inte kan undvikas på hösten.



Det ser ganska bra ut så länge man inte synar verket alltför noggrant.

I och med dagens arbete med extra trappsteg vid terrassdörren, verkstadsdörren och huvudingången är praktiskt taget allt utearbete gjort. Nu återstår bara att ansluta borrbrunnen till röret som leder in i huset, inklusive att i samma veva installera en värmekabel så att det hela inte fryser om det mot förmodan skulle bli en riktig vinter.

Ginungagapet

"De första dagarna" efter operationen har gått  enligt instruktionerna (nå åtminstone ditåt) - tredje dagen på dottersonens konfirmation, fjärde  med städning på bygget under den bättre hälftens vakande örnblick (inga lyft eller skutt här, inte!)
Femte dagen på bygget med förberedelser inför vattenpumpens nedsänkande i borrbrunnen, och den sjätte (idag, onsdag) på bygget för att installera pumpen. Bara lätta jobb, med assistans av maskiner och tyngdkraft. Innan de här arbetena inleddes var det dags för premiäreldning av kakelugnen (en "minibrasa" för att värma skorstenen).





De minnesgoda läsarna erinrar sig kanske kapitlet om Snöret. Nu var det fråga om värre saker - det gällde att ner i borrbrunnens Ginungagap sänka 60 meter plaströr med tillhörande el-ledning, allt säkrat av 60 meter rostfri vajer som antas bära upp pump, ledning och rör, speciellt om/när hela härligheten behöver dras upp igen.


.

Risken att någon av de tre komponenterna skulle trassla till sig var alltså stor. Därför hängde jag upp alla tre på en tvärslå uppgillrad på Avantens skopa.
Men innan pumpen fick försvinna ner i Ginungagapet gällde det att testa den elektriska anslutningen. Pumpar har en tendens att gå baklänges om man inte testar först (OK, det gäller nog trefaspumpar, den här är enfas) men, som alltid, better safe than sorry!



För testmetoden borde utdelas Elektriska Inspektoratets (månne det ännu finns?) förtjänstmedalj med eklöv - men allt fungerade, se vattnet spruta (ur en balja, men i alla fall) på nedre bilden!




Nu är pump och rör nere i brunnen och de slutliga elkopplingarna kommer att överlåtas åt en "riktig" elektriker. Vattenrören har jag (utanför huset) nog tänkt koppla själv.

I morgon (torsdag) kommer firman Vesivek för att installera takrännor, stuprör, stege och snöhinder. Och på fredag kommer den nykonfirmerade dottersonen på dagsverke. Han ska få bära bräder upp på vinden, ett jobb som jag uppskjutit länge av olika skäl, och nu får jag inte göra det innan näten i ljumskarna är fast förankrade.

Det lättaste jobbet är att torka betongplattan. Detta sker utan muskelstyrka, en varmluftsblåsare håller idogt på dag och natt. Det går ohyggligt långsamt, jag misstänker att jag måste hyra en mojäng som tar hand om fukten, annars får vi nog vänta till november med våtutrymmena och golven.

Don efter person

Det blev ett (förhoppningsvis kort) avbrott i byggandet, eftersom jag beslöt att åtgärda det ljumskbråck jag dragits med sedan vårvintern (Obs inte att förväxla med målarshortsens bråck, se bloggposten Claes pinxit från juni).
Eftersom jag misstänkte att samhället inte skulle förhålla sig positivt till att fixa ett bråck som gör sig påmint i golfsvingen, eller när 71-åringen bygger hus, eller eventuellt övergår i tarmvred när han ska åka skidor i Alperna i januari nästa år var det bara att gå till Eira.

In på torsdag eftermiddag, hemma fredag morgon efter installation av två "TiMesh light nätbitar på 10x15 cm" (jo, en på var sida, det var dubbelsidigt fast jag lidit bara på ena sidan). Allt är möjligt med dagens teknologi!

 Inläggets rubrik föranleds av följande utdrag ur operationsprotokollet:

"Kaudaalireuna kiinnitettiin liimaamalla, mutta laitteen tukkeutumisen takia jatkettiin nastoilla". Ett synnerligen lämpligt öde för den som nitat innertak med tryckluftspistol hela veckan!



Triangeln ovanför sjukhussängen var ganska bra när man skulle häva sig upp i sittande ställning utan att använda magmusklerna - hemma får det lov att ske med hjälp av en rullande rörelse.

Återstår att se när man är fit for fight igen. Enligt instruktionerna gäller "om bråcket korrigerats med nät finns det inte några begränsningar för motion och normala vardagsrutiner efter de första dagarna".

Kirurgen var visserligen av den åsikten att husbyggande inte hör till ett normalt liv.

För dem som tänker tycka till och säga att åkomman är självförvållad påpekas för ordningens skull att "alla slag av bråck är en följd av lokal medfödd svaghet". SÅ DET SÅ!