Claes pinxit

Rubriken är en sanning med modifikation, för dottersonen hann med en hel del målande under den vecka han var med. Hur som helst, nu är alla ytor målade minst två gånger, många tre eller fyra.
Det är utan saknad jag nu låter målarskruden skatta åt förgängelsen. De kroppsytor den inte skyddat har fått sej en daglig avrivning (mycket bokstavligt) med den grova sidan av tvättsvampen.

Nu ser vi fram emot att få bygga terrasser runt huset - ett arbete som ger synliga resultat!

Målaren i full mundering - bilden gör inte rättvisa åt färgmängden på kläderna. Shortsen har dessutom ett slags ljumskbråck som uppstått av klättrandet på traktorn.

Midsommarweekend med Brexit

Midsommarweekend hos goda vänner, med massor av god mat och dito dryck. Det var skönt att komma till färdigdukat bord och inte själv behöva tänka!

Diskussionerna gällde förstås mest Brexit, om vilket redan Shakespeare hade något att säga:

"Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över"

Jag undrar om någon annan redan kommit på att vränga Churchills berömda ord till:

Sällan har så många haft så få att tacka för så litet. 

Jag vet inte om Brexit på sikt är bra eller illa för britterna (eller blir det bara för engelsmännen?) men säkert är att många som röstat inte har haft en aning om vad det kan leda till. Den som lever får se.

Eftertankens kranka blekhet på lördagsmorgonen.

Wuthering Heights

Enligt principen själv är bästa dräng beslöt jag att lite på prov ta mej upp till takåsen med hemgjorda don. På linorna jag använde som säkerhetssele stod det olycksbådande one way, vilket i mitt fall bara kunde betyda down. Men grejorna fungerade över förväntan, stadiga och bra, så det blir nog så att jag sköter målandet utan att hyra någon Dino.

Jag har tidigare klagat på ergonomin i traktorn från 70-talet, och inte är den lämpad att användas som stege heller, men det är ju bara bra med gymnastik....

Det har blivit ganska mycket klättrande eftersom traktorn måste flyttas stup i kvarten och huset ska målas två gånger. De två andra stegarna är i tjänst på annat håll (Dottersonen målar och en man håller till på vinden för att installera ventilationsrören.

Claes Klättermus i farten

Eftersom jag också är "Turvallisuusvastaava" på bygget ville jag ha en lina att bli hängande i om jag skulle förlora fotfästet. Att få dit den var ganska obehagligt men förvånansvärt fort började det kännas helt normalt att vara 6 meter över marken på en stege.

Ovan dottersonen i full fart på mindre höjd - men om man ramlar från en stege är det inte så stor skillnad på 2, 4 eller 6 meter? Speciellt för den vars huvud är ett par meter högre upp än fötterna!

På bakre gaveln krävdes nya uppfinningar eftersom traktorn inte rymdes med nosen mot huset utan att ha bakhjulen i rabatten med pioner och riddarsporrar. Sådant ses med oblida ögon åtminstone i vårt hushåll. 

Den justerbara stegen på balkongen stod upprätt varje gång traktorn flyttades 50 cm framåt, för att sedan lutas mot väggen. Andra omgången färg applicerades från balkongen, med rulle på långt skaft. 

Det var med en viss lättnad jag i morse kunde förklara huset målat - nu återstår bara en del finlir med lister och foderbräder - ingenting som inte kan nås från en normal stege.

Balanserandet på stegarna har hållit på nästan lika länge som EM i fotboll, men jag har inte vågat publicera bilderna innan jobbet blev klart - detta med tanke på att jag inte skulle ha stått ut med kommentarerna om jag hade drattat ner under arbetets gång. Olyckskorpar har inte saknats.

Glad Johanne!

Missnöjets sommar

Mot bättre vetande körde jag ut till byggnadsplatsen. Borde ha litat på väderleksprognosen, nu gick det inte att åstadkomma någonting eftersom regnet öste ner. Det blev att vanka runt med händerna på ryggen och "planera" - inte helt improduktivt, alltid kommer man på någon bra ide.

Läget på väderkartan återspeglas nedan av verkligheten - tur att jag har ordentliga presenningar!

Inomhus hålls man åtminstone torr, men det finns inte någonting att göra - nedre våningen väntar på väggar och på vinden håller IV-mannen på med ventilationssystemet.

En skog av stolpar - lägg märke till stegen som leder upp på vinden.

Man borde ha vett att ta semester från byggandet och gå på bio i regnet - och så finns ju fotbolls-EM.

Trafikstockning på bygget

Enligt Murphys lag hände allt på en gång på fredagen. Ekovillan som borde ha kommit på onsdag anlände mitt i brunnsborrandet, och IV-mannen ville komma åt ventilationsrören och isoleringsmaterialet som var lagrade bakom borrbilen.

Utrustningen bestod av borraggregatet inklusive transportbil med vattentank samt en behållare för borrdammet, med tillhörande egen transportbil. Jag räknade ut att det kom cirka ett ämbar material per meter borrhål, så det blev sammanlagt över en kubikmeter.

Nedan borrandet i full gång medan regnet öser ner. Borrföretagaren var en pratsam kille från Savolax.

Borrandet tog ca tre timmar och nu har vi ett 117 meter djupt hål. Hela jordvärmesystemet inklusive maskineriet och borrningen är "gratis" eftersom Kastelli bjöd på det - konkurrensläget var betydligt hårdare i juni 2015 när jag gjorde affären - så det var ett nöje att stå i regnet och se på.

Lyckligtvis hade Kaukokiito lastat om Ekovillan på en mindre lastbil som rymdes mellan borrbilen och potatislandet för att sedan ta sin Mats ur skolan bakvägen.

Regnet höll en liten paus medan vi lassade av ullen, och vi fick presenningen på innan det började ösa ner igen. Sommaren visade sig från sin sämsta sida, tur att allt är under tak och presenningar!

Det Stora Varuhusets uppgång och fall

I samband med ett (angenämt men sällsynt) besök på min lilla banks kontor på Bulevarden beslöt jag att göra en avstickare till Det Stora Varuhuset för att införskaffa en trimmer för att ansa mitt skägg -den ordinarie har hamnat i husbilen och i regnvädret har det inte blivit av att sköta ovidkommande uppgifter parallellt med byggandet.

Varuhuset ser inte ut som förr. En sur men klok gubbe från Esbo hittar alltså ingenting utan att fråga. Rakdonen befanns ha flyttat ner bland datorer och TV-apparater, avdelningen hette ungefär "Skönhet och Välbefinnande". Det fanns en uppsjö av apparater till påseende, men hyllan med förpackningar var sämre utrustad.

Hittade en disk med personal och frågade: "Finns här också betjäning?". Svaret blev: En puhu ruotsia, I do not speak swedish. Nå, vi fortsatte på det andra inhemska och den unga damen följde med till avdelningen för skönhet och välbefinnande. Raskt visade det sig att de flesta av de utställda apparaterna inte fanns i hyllan med fyllda förpackningar. Tyvärr måste jag alltså konstatera att det inte blir affär om Varuhuset erbjuder "eioota".

Med tungt sinne styrde jag mina steg mot det kooperativa varuhuset. Där var sortimentet mindre och produkterna inte utställda för klåfingriga kunder, man måste köpa grisen i säcken på basis av den fina bilden på kartongen.

Slutet gott, allting gott - i morgon blir skägget (motvilligt) avkortat med hjälp av en produkt från det Soc.., nej Kooperativa Varuhuset.

Det ser illa ut för Det Stora Varuhuset.

Långrandig målning

Snart har en vecka gått igen, utan synliga framsteg - bortsett från insidan, där mellanväggarnas stommar restes på nolltid. Nu väntar vi på elektriker och rörläggare, som ska sätta igång nästa vecka. Timmermännen kommer tillbaka vecka 26 eller 27 för att klä väggar och innertak med gipsskivor. Jag har fått hjälp med målandet av dottersonen, 16 år och bortåt 190 cm, huvudet högre än morfar. Det har gått framåt men syns inte, eftersom huset redan i grundmålat skick var rött med vita knutar. Vi börjar i alla fall vara "voiton puolella". 

Det vore lögn att säga att hjälpkarlen räcks lika högt som morfar, som använder den mobila traktormålarställningen, men nästan....

Triangeln under takåsen är fortfarande en utmaning, återstår att se om vi bygger en våning till på traktorn eller tar förnuftet till fånga och hyr en Dino hos Pohjanväre som finns på 5 minuters avstånd i Mickels (eller vad nu Mikkelä må heta på svenska, granne till den forna Galgbacken). 

Dagens väderleksrapport hade utlovat uppehållsväder till kl. 15, då det skulle börja regna på allvar. Ösregnet började vid halvtolvtiden, och sedan vi målat allt vi kunde under terrasstaket var det bara att packa ihop, kort dag för omväxlings skull. 

På fredag kommer gänget som ska borra brunn för jordvärmen, det blir intressant. 

Morula, Blastula och Gastrula

....är, såvitt jag minns, något slags skeden i embryots tidigaste utveckling. Detta har fastnat i minnet sedan skoltiden, men någon nytta av vetskapen har jag tillsvidare inte haft. Saken rann mig i hågen när jag funderade på byggets golv och alla de olika skeden det har gått igenom. På fredag hade nämligen gjutningen ägt rum när jag kom till bygget vid elvatiden, och kvar var bara en kille som surfade runt på betongmassan på en styrox-skiva, slätandes ut ytan med en bräda alleftersom han backade mot dörren.
Resultaten syns på den nedersta bilden.

Morula...

...Blastula...

...Gastrula...

Tarararaaa...Betonggolv!

Idag, lördag, fick man redan svassa omkring på golvet och fick också en uppfattning om fönstrens höjd över havet, den blivande utsikten etc.

EM i fotboll

Den som bott sju år i Holland utan att vara speciellt intresserad av idrott blir även mot sin vilja fotbollsfan - annars måste man se korkad frågesport på TV, eller, om möjligt ännu värre, något av följande: Skridsko, cykling eller simning, det är vad holländarna är bra på utöver fotboll. Alltså blev det fotboll. Det är dessutom trevligt att kunna ha någon favorit i turneringarna, Finland är ju av förekommen anledning aldrig med när det gäller. Men nu är också holländarna utslagna innan det hela ens börjat -av ISLAND!

Hur som helst (likförbannat!) ska här ses på fotboll som omväxling till byggandet. Men besvikelsen var stor när det klarnade att kickoff i första matchen ingalunda var 20:30 eller ens 21:00, fast TV-programmet påstod: Ranska-Romania klo 20:30.
Akta er, gott folk! Själva matcherna börjar finsk tid klockan 16, 19 eller 22 - allt annat är uppvärmning och "hehkutusta", som man ganska snabbt får nog av, även om man slipper se/höra de självgoda kommentatorerna från TV3.

Mycket nöje kl. 22, den som orkar hållas vaken!

Plenty kvadratmetrar

Inget snack om saken - alla uppfinningarna fungerar. Nu är det bara att måla, måla och åter måla.

Med en temporär planka som skydd för det vita går det bra att måla väggen  med rulle

Och foderbräderna under tegeltaket är lätta att nå från "balkongen"

Det besvärligaste arbetsmomentet är att flytta traktorn 1,5 meter i taget utan att kvadda huset. So far, so good. Foderbräderna på långsidorna är nu målade - OM någon skulle överraska med att komma för att installera takrännorna.

Drive-in måltid?

Det gick lite framåt idag igen på bygget. Rörläggarna hade pallrat sig på plats och hämtat de felande länkarna hos Onninen. Nu är golvvärmerören på plats, liksom även avlopp och vattenledningar. Allt klart för gjutning av betongplattan, som sen ska torka minst 8 veckor. Under tiden är det dags för mellanväggar, skorstenar och gipsskivor (ett material jag avskyr att jobba med, glad att det inte är jag som ska installera dem).

Järntråden som håller rören på plats

Rörläggarna hade ett genialiskt verktyg som såg ut som en borrmaskin med käftar. En tryckning på avtryckaren och VIPS hade den snott till en knut som fäste röret vid armeringsnätet. Det är som med symaskinen - fast man kan fingra och glo på nålen och spolen, förblir det ett mysterium hur stygnen kan bildas fast bägge trådändarna är "utanför" processen. Ännu obegripligare är det att någon kunnat uppfinna det hela!

Inläggets rubrik kommer av min egen uppfinning - en ställning för färgbaljan, så att jag ska kunna måla takskäggets undersida med rulle. Det gick rätt bra med pensel också, en rund sådan, som har stor färgkapacitet och inte låter alltför mycket rinna ned i ärmen. Men med rulle borde produktiviteten öka avsevärt.

Ställningen påminde mej om något jag sett på film - på drive-in biografer i USA kunde man få sin hamburgare levererad på en ställning som krokades fast på bildörren, sedan var det bara att äta så att säga genom fönstret.

Drive-in brickan i konstruktionsskedet

Brickan på plats uppe på stegen

Jag var preliminärt synnerligen nöjd med mig själv över både designen och själva utförandet, men det praktiska testet återstår. Det är inte omöjligt att jag då får erfara att:

People who get carried away by their own importance seldom have far to walk back!

"Äkkiä se siitä vihertää..."

Grävskopemannen Rauno hade nog ganska rätt - hans synder växer in med fart, litet hjälpta av min planterings- och såningsiver. Det är häpnadsväckande att se hur allehanda växter pressar sig upp genom jordmassorna, och allt jag hittills har planterat( nå, 80%) kommer upp som väntat.

Den tätaste grönskan härrör från "kärrynpohjakaura" (det sista av rådjurens havre, som jag tog vara på när jag städade släpvagnen), men både ormbunkar, vitsippor, liljekonvaljer och geranium frodas också, i likhet med granplantor och vresros samt vitklöver och lin.

Vippstjärten på sin favoritplats

Senaste sommar var vippstjärten (av ornitologer kallad sädesärla) totalt desorienterad när den inte hittade huset. Nu struttar den som förr, med ägarmin, längs takåsen och kvivittar.

Riktiga husbyggare brukar börja med att snickra arbetsbord och bänkar att snickra på. Det blev inte av tidigare, för jag hade inte något behov för sådana, men snart ska det byggas terrasser kring huset och då behövs ordentliga don.

"Kun on kaksi kättä ja Black and Decker...." (nej Makita!)

Parallellt med odlandet och snickrandet går det framåt, men lååångsamt, med målningen av huset. Efter en del experimenterande börjar rätt metod utkristallisera sig, varom mera senare. Resultaten märks inte, eftersom allt virket var grundmålat, och vita foderbräder delvis klara innan de sattes upp.

Slut på värmeböljan - äntligen?

Våra väderleksrapporter och finskspråkiga media är fulla av förtjusning då vi överskrider "helleraja", dvs gränsvärdet för det man på svenska kallar värmebölja, (heat wave på engelska, också det ett negativt laddat ord) som torde vara 25,1 grader eller så. Det finns många grupper av människor som inte får glädjefnatt av 25 grader (min personliga gräns går vid 23, då brukade armbandsklockan åka av och försvinna för att återfinnas i fickan, på skrivbordet eller i badrummet, je nachdem som man säger). Numera bär jag inte armbandsklocka.
Bland dem som inte vill ha 25 grader återfinns de som arbetar utomhus, många äldre människor och också småbarn (utom de som har förmånen att få springa nakupelle på stranden eller en gräsmatta), samt alla som bor i lägenheter utan balkong eller möjlighet till korsdrag.

Dagens värme på bygget var definitivt för mycket av det goda, och det är inte allom förunnat att kunna ta sig ett dopp i sjön mellan verserna.

Fy f-n för "hellelukemat"!

Nedan de definitivt sistaste solstrålarna på balkongen i Gräsviken - en lättnad jämfört med arbetsdagen på bygget!

Sunda och andra vätskor

Och Sundbeamen - jag är säkert inte ensam om att som barn ha haft svårigheter att säga Sunbeam. Men till saken. För 21 månader sedan var Sunbeamen på reparation hos Grips Garage i Vanda, de specialiserar sig på gamla brittiska bilar. Sunbeamens åkomma var bromsarna (fram) och en läckande bakaxel. Allt fixades och jag besiktigade bilen och ställde in den i garaget för vintern - efter att ha varskott Grips Garage att bakaxeln fortfarande läckte olja, men att jag ska fråga Alpine West Midlands om råd , ifall det fins någon speciell kikka med packningarna. Rådet blev att installera 3 (tre) papperspackningar, inte bara en. Nå, jag beställde packningarna med tanke på våren 2015.

Sen brann de upp i gott sällskap med viktigare saker i branden i februari 2015, och jag hade annat att tänka på än Sunbeamen. I slutet av 2015 skaffade jag i alla fall nya packningar, och i början av maj i år beslöt jag att köra bilen till Grips för att få de nya packningarna installerade, så att säga på garantin.

Att starta bilen efter 18 månaders stillastående är alltid en utmaning. Den har en mekanisk bensinpump som kräver "frövatten", nej fröbensin, sen kan man pumpa manuellt (eller köra startmotorn tills orken tar slut) och någon gång lyckas det. Inte i år. Efter mycket sug och bensinsmak i munnen gjorde jag en snabb stöt till Motonet, köpte och installerade en elektrisk bensinpump, och bilen startade med ett rytande! (Vätska nummer 1 i ordning, alltså)

På provturen gick bromspedalen i botten, och det visade sig att bromsvätskan försvunnit och det enda som fungerade var handbromsen (behjälpligt på vänster bak). Vätska nummer två.

Eftersom jag har en hel del att göra med bygget beslöt jag att inte ens försöka fixa bromsarna, det får Gripen göra i samma veva med bakaxeln. Att få upp en bil utan bromsar på en släpvagn som är i minsta laget (den är nog tillräckligt stor för dina projekt, sa sonen när vi tillsammans köpte den för att transportera Avanten mm) är en utmaning, men det lyckades trots allt.

På Grips stod ögonen som tappar i huvet på mekanikerna som undrade hur jag fått bilen att rymmas på släpvagnen. Min Mitsu får dra 1500 kg, ekipaget vägde nog 1700 men det finns väl toleranser? Släpvagnen väger ca 700 kilo och får transportera ett par ton, så problemet var bara dragbilens kapacitet.

Jag hoppas få hem bilen för egen maskin i sinom tid.