Verkligt Diverse

I min forna verkstad fanns det hyllor, askar och plåtburkar för alla upptänkliga verktyg, bultar, skruvar och alla möjliga tillbehör. I mitt gamla garage på Lillfors finns ännu en låda märkt VMV - detta står för Verkligt Märkvärdiga Verktyg, som t ex en grej att slipa bromscylindrar med eller ett verktyg som klämmer ihop kolvringar.

På Römåla fanns en hel hylla för "Verkligt Diverse", alltså föremål som kanske någon gång kunde tänkas komma till användning. Nå, de brann alla upp.

Men jobbet på bygget har nu varit verkligt diverse, alltså plottrande med olika saker, alla ganska osynliga, om man bortser från att alla takpaneler och nästan alla taklister är på plats. Måndag kväll övernattade jag i husbilen (i likhet med bastun kanske värd en egen bloggpost nåt tag), badade bastu i mörkret, i sällskap av en gråhäger som argt skrikande avtecknade sig mot natthimlen som en pterodaktyl (en utdöd flygödla).
 I Holland kallas hägern "reiger" vilket betyder ungefär fulskrikare.



Morgondopp i soluppgången lite före sju (för tandborsten var ännu nere i bastun), vattnet var nog ganska kallt, får vara sista gången i år.

På tisdag kom mannen som ska installera köket från Puustelli (jag har tillräckligt med jobb som det är, och alla maskiner plus induktionsplattan som är insänkt i stendiskbänken ville jag inte fixa själv).

Under tiden gav jag mej i kast med trappan upp till vinden. Hur det är möjligt att sälja en sådan för 90 euro och ändå göra vinst är en gåta - massor av vippstakar och spjonkafjädrar och som pricken över i t o m en gummitätning!





Trappan fungerar som avsett och är lätt att manövrera - den ska ju ingalunda användas dagligen, men tillsvidare har jag en del virke uppe på vinden.

Köksinstallationen försökte skita sig för vattenledning, avlopp och elanslutningen för diskmaskinen var på fel ställe och skulle ha hamnat i ett bara 15 cm brett skåp som finns till mest för att ge lite armbågsrum till vänster om diskbaljan. Det skulle ha blivit nästan omöjligt att fixa anslutningen sen när allt är på plats. Att få rörmokaren att rycka ut krävde fem telefonsamtal och två dagar (lyckligtvis hade Puustellimannen en utbildningsdag igår) men till slut ordnade det sig i alla fall. Det sägs att rörmokaren "lovar runt men håller tunt" och det stämde också här!

Killen åstadkom ingenting jag inte kunde ha gjort själv (öppna väggen, flytta rör och elledning 20 cm) men jag har nu en gång för alla lovat mig själv att hålla tassarna borta från el-
 och vatteninstallationerna.
Eftersom hela härligheten blir osynlig bakom diskbänken var det bara att nödtorftigt skruva tillbaka gipsskivan försedd med nya hål.



En sann prydnad för varje hem!

Det fanns (på 1900-talet) i Grankulla en rörläggarfirma vid namn Andersson. På rörläggares vis brukade de infinna sig, skruva loss vad de kunde för att sedan försvinna på ett par, tre dar. En rörtång lämnades gärna på badrumsgolvet som tecken på att de nog tänker komma tillbaka.

När en bekant till min far väntat tillräckligt länge på rörmokaren ringde han till firmans ägare och sade: "Varje morgon när jag tvättar röven med kallt vatten rinner herr Anderssons namn mej i hågen".

 Det tog skruv.