lördag 1 oktober 2016

Ansiktet i månen och andra funderingar.

För någon tid sedan läste jag i HBL en recension av Fredrik Långs essä/bok/doktorsavhandling? med namnet Ansiktet i månen. Den verkade intressant så det var bara att ställa sig i bibliotekets kö. Vårt bibliotekssystem (Helmet) är en fantastisk inrättning, bara att gå in på nätet och beställa, sen kommer boken till Busholmens bibliotek - ibland kan kön förstås vara så lång att man glömt hela beställningen, men då är e-postmeddelandet en desto gladare överraskning.
Boken kom och visade sig vara mycket läsvärd. Tyvärr innehöll den av nödtvång också en hel del filosofitermer så det gällde att ha iPaden i högsta hugg hela tiden för att googla fram definitionen på vidriga ord som ontologi (om varandets natur - definitionen lika obegriplig som ordet) eller epistemologi (kunskapslära, helt begripligt). Tidvis var det som att läsa de värsta betraktelserna i Nya Argus.
Men bortsett från detta problem fick jag nya perspektiv på vår kultur och inflytandet från judendomen och Hellas, precis som recensionen utlovat. Att delar av texten varit i säck före den kom i påse klarnade när det gick som det brukar - det ena ledde till det andra. Lång hänvisade bl a till Der Untergang des Abendlandes som han ursprungligen stiftat bekantskap med genom en essä av Georg Henrik von Wright. Det lät som intressanta funderingar, men jag beslöt att inte gå rakt på Spengler, (som säkert går över min horisont) utan ta samma genväg som Lång - alltså beställde jag von Wrights Att förstå sin samtid.
Det är ett nöje att läsa texter om filosofi som är skrivna på ren svenska (eller innan det blev nödvändigt att svänga sig med termer som t ex narrativ i stället för berättelse). Jag har inte kommit till essän Spengler och Toynbee ännu, för jag tuggar på ett kapitel om Dostojevskij. Jag har i min gröna ungdom nog läst bl a Brott och straff  men behållningen var ungefär att Raskolnikov var en skurk som med yxa slog ihjäl en kärring för att visa för sig själv att han var kova jätkä.
 Att någon kan få ut så mycket av läsande mellan raderna som von Wright - och uttrycka det på kristallklar prosa - upphör inte att förvåna, samtidigt som man allt tydligare inser sin egen begränsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar